Jag har precis varit ute på min halvtimmaspromenad. Jag tänker på varje steg jag tar: lyft låret, fram med hälen, väg kroppen framåt, ta emot med framfoten och för fram det andra benet på samma sätt under tiden. Jag känner rörelserna i kroppen och när det funkar perfekt får jag en otrolig lyckokänsla. Jag gick nerför dagisbacken och det kändes nästan som när jag var frisk. Sträckan är ungefär 2 kilometer. Det sa i alla fall min man. Men han är så snäll så det kanske är väl tilltaget för att göra mig glad. Jag skall mäta någon gång, men det är inte så viktigt. Jag tar samma sträcka runt gärdet och upp förbi dagiset varje dag nu. Idag kände jag mig inte ens trött när jag kom hem. Gissa om det var mysigt.

På rullatorpromenad vid Vejbystrands rehab

När jag går så tänker jag på alla människor som inte känner sig helt lyckliga. Jag går och känner lukterna från växterna runt omkring och ser allt vackert. Emellanåt kommer en känsla av lycka in i kroppen. Jag fångar den och försöker att behålla känslan så länge som möjligt. Så går jag vidare. Jag känner att när jag väger fram kroppen över framfoten så hjälper den balansen. Jag blir så himla inspirerad av känslan att jag bestämmer mig för att prova hinderbanan som jag lärt mig av sjukgymnasten på Fungera, när jag kommer hem.

Då lägger jag ut en massa hinder på marken. Jag går utan stöd. Runt, in i vikarna och upp över trappstegen. Nu är jag på G igen

Prova du också. Försök att göra just det du tror hjälper till att fånga lyckokänslan. Funkar det inte den här gången så prova igen med någon annan sysselsättning. Det kvittar vad du gör, bara du gör nå´t. Kanske kommer den största lyckan när du minst anar det. Sök och sök! Gör det till din viktigaste arbetsuppgift en gång per dag. Det är inte alls så enkelt att hitta känslan, men när du lyckats en gång så kommer den tillbaks. Jag lovar att du kommer att gilla det. Men man måste anstränga sig.

Nyponrosorna i Vejbystrand är klarare än i vår häck