Rehabilitering

Äntligen kom brevet jag väntat på så länge. Jag känner verkligen att jag behöver komma iväg på träning. Jag har börjat gå så dåligt och har så bedrövlig balans nu att jag måste få hjälp med träningen. Redan den 22 januari skickade jag in ansökan om rehabilitering till Rehabiliteringsenheten på Sahlgrenska sjukhuset. I fredags fick jag beslut, sju månader efter att ansökan insänts. Jag sökte Teneriffa som första alternativ, men det gick åt pepparn igen. Av någon anledning gillar de inte att skicka mig till Teneriffa. Det står bara att läsa i beslutet: ”Sökta rehabiliteringsprogram utomlands avslås”. Jag erbjuds däremot ett rehabiliteringsprogram på Sommarsol i Vejbystrand under 3 veckor. Jag skall ge svar på erbjudandet senast den 18 september och om jag inte svarar avslutas ärendet och jag blir utan rehabilitering

Jag ringer upp Sommarsol och frågar om det finns plats. Tyvärr är MS-gruppen helt full den 3 – 23 september. Eftersom jag inte fått beslutet tidigare har jag förstått att det var kört med Teneriffa. Men jag hade ju inte trott att det skulle vara kört med Vejbystrand också. Nu är besvikelsen stor.

Jag råkade nämna för Anki Pilups på Rehabiliteringsenheten att det var flera som jag kände som skulle komma till Vejbystrand den 3 september och att det därför var extra intressant för mig att komma dit. Så får man inte säga. Så roligt får man inte tro att man skall ha det på rehabilitering. Att få träffa andra och tro att man skall ha det kul tillsammans är inget som Rehabiliteringsenheten vill höra. Man skall vara tacksam och ta det som erbjuds. Så är det för alla. Jag tänker på gifta par som lyckligtvis nu får komma till samma äldrevård. Men usch som de fick kämpa för det. Och alla som blir flyttade hit och dit som ett kolli så snart man bestämmer några förändringar. Högt ovanför de äldres och anhörigas huvuden. Om de anhöriga reagerar till hjälp för de äldre, då kallas det anhörigsjukan.

Så är det att leva på andras pengar. Visst förstår jag att man måste hålla hårt i Landstingets pengar. Det är viktigt att  hushålla med andras pengar. Men det är inte desto mindre trist när man är i beroendeställning. All sjukvård är ju sanktionerad med skattepengar i Sverige – som tur är. Det gör att alla har samma möjlighet. Men jag måste säga att det hade varit roligare att vara frisk och inte behöva vara i den här beroendesituationen alls. Jag gick i tre veckor första gången jag var i Vejbystrand, tillsammans med en massa människor som var så sjuka att det inte gick att tala med dem alls. Att vara tyst i tre veckor är jättekrävande. Jag flyttade till ett annat bord för att få sällskap. Så fick man inte göra. Man måste ha sin fasta plats. Det vill jag inte råka ut för en gång till. Det var på grund av det som jag startade min hemsida, när jag blev erbjuden Vejbystrand för två år sedan. Då hade jag också sökt Tenerfiffa som första alternativ. Det var med stort motstånd jag gick med på att komma till Vejbystrand igen. Men ni som läst min blogg sedan augusti 2011 vet att det blev jättebra. Så nu ser jag verkligen fram emot att få komma dit igen. Och nu vet jag att där finns trevligt sällskap. Vi håller tummarna för att det skall gå vägen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.