Min mamma

Jag åkte upp till mamma på lördag förmiddag. Hon sov eller som hon själv alltid säger, hon vilade, när jag kom. Mamma sover aldrig. Jag tror att hon tycker att det inte passar sig att sova på dagen, så hon vilar bara lite. Vi andra hör att hon sover. Hon snarkar. Visst förstår man att en 97-årig kropp inte orkar med en hel dag utan vila.

Advent

Advent

Men det sätter spår i nattsömnen. Hon är uppe och promenerar. Jag hör det när jag ligger i undervåningen och kämpar med min spasticitet. Jag skall fråga henne en dag vad hon gör på nätterna när hon är uppe. Det har jag glömt att ta reda på. Hon går omkring i mörkret. Mamma tycker det är otroligt viktigt att alla ljus är släckta. Jag försöker att få henne att förstå att det är mysigare för henne att gå upp på natten när adventsstakarna lyser. Hon säger att de små lamporna tar slut om de står på dygnet runt. Eller så säger hon att de kan ta fyr. Det är mycket säga emot. Alltid nej. Till allt. Som en liten treåring i trotsåldern.

Julstjärnan i orangeriet

Julstjärnan i uterummet

Mamma kom ner och väckte mig klockan halv åtta. Hon tände taklampan och sjöng godmorgon, godmorgon, som i frukostklubben. När jag inte genast steg upp drog hon upp persiennerna. Det var alldeles mörkt ute. Så kom hon på att hon skulle gå ner för att hämta posten. Det var ju tisdag och då kommer Strömstad-tidningen. Den kommer varje tisdag, torsdag och lördag. Snön har fallit. Det är säkert en hel decimeter snö som ligger kall och mjuk. Mamma går ner till vägen med morgontofflorna på. När hon kommer tillbaks har jag eldat upp mig. Hon tog inte på sig kängorna som vi ställt fram dagen före och som vi kom överens om att hon skulle använda när hon går ut. Jag säger till henne att hon inte kan gå ut i all snön med bara morgontofflor. De är hala under och hon kan ramla.

Lussekatt till mellanmål

Lussekatt till mellanmål

Det är bara ett par år sedan hon ramlade omkull med ansiktet rakt ner i de vassa småstenarna som pappa slängt ut för att minska halkrisken. Hon förstörde de undre ögonlocken då. Mamma bara skrattar och tycker att jag överdriver. När hemtjänsten kommer klockan åtta berättar jag om tidningshämtandet för dem. Mamma skrattar och visar upp sina tofflor. Se här, de är inte våta alls. Hemtjänsten skrattar med. Jag är fortfarande arg och berättar hur det gick när hon ramlade förra gången. Jag förstår hemtjänsten. Det är inte lätt att vara hemtjänst och plötsligt ramla in i en sådan här situation. Mamma är pigg och glad och de skrattar med. Kan det bli bättre. Men jag vill att hemtjänsten skall förstå. Det är inte bara att komma in och öppna medicinskåpet och dela ut pillren. När de kommer till ytterdörren uppmanar de mamma allvarligt att ta på sig stövlarna nästa gång hon skall hämta posten. Skönt, de har fattat att det inte bara är roligheter omkring mamma. De springer in och de springer ut. Olika människor alla dagar. Ingen känner mamma. Ingen reflekterar över om mamma kan vara senil. Ingen vet nog ändå inte hur man skall hantera en senil mamma som är envis som synden och alltid är glad och som alltid säger ”nej, nej, det behövs inte”. Deltagandet sträcker sig bara till att leverera pillren och skriva signaturen på papperet som ligger i medicinskåpet bevis på att de levererat medicinen. Dokumentationen är viktig. Men det riktiga deltagandet, utöver några vänliga fraser, saknas. För annat engagemang har de nog ingen tid budgeterad.

Blomma gjord av snäckskal

Blomma gjord av snäckskal

Maten kommer med hemtjänsten klockan halv två varje dag. Maten är väl inplastad och svår att öppna. Jag har bett hemtjänsten att hjälpa mamma med öppnandet. Hon ser så dåligt med gula fläcken. Hon ser inte om det är kött eller fisk. Färger ser hon inte alls. Och sväljningsproblemen gör att hon inte gillar att äta. 1/4-del av maten ger hon till fåglarna. Nu är jag där och skall försöka se till att mamma får den mat hon behöver. Hon har gått ner 10 kg sedan pappa dog i mars. Nu väger hon bara 42 kg med kläder på. Efter att hon ätit ställer jag in maten i kylen. Idag får fåglarna nöja sig med brödskalken från honungsmackan som mamma äter varje morgon till frukost. Framåt halv fem tar jag fram resterna från lunchen. Eller från middagen, som mamma säger. Hemma har vi aldrig kallat det lunch. Det är ett modernt stadsord som vi aldrig använt där hemma. Frukost, middag och kvällsmat. Däremellan elvakaffe och trekaffe med kaffebröd, som de vuxna tog som mellanmål. Mamma har slutat med mellanmål. Det är inte bra för hennes vikt, så jag inför det de dagar jag är hemma. Jag skall köpa kaffebröd och ställa in i kylskåpet. Kanske kan hon komma på att ta det även efter att jag åkt hem. Vi får nog baka en äppelkaka nästa gång jag kommer. Det gillar mamma. Då är hon bestämd och vet precis.

Äppelkaka med vaniljsås

Äppelkaka med vaniljsås

Matlagning och bakning var hennes profession. Hon berättar ofta om när hon var lärare vid Grebbestads folkhögskola. Hon var nog ingen riktig lärare, men hade det som sommarjobb. Men om hon minns det så, så är det ju ok. Jag mosar resterna från lunchen. Mamma säger: tror du att jag är en liten bebis eller? Ja, säger jag, du äter som en liten bebis så nu skall det mosas. Vet ni, mamma åt upp allt. Så nu har jag ringt till ålderdomshemmet, som lagar maten och bett dem passera all mammas mat. Hon har fått passerat kött sedan jag bett dem om det tidigare, men nu skall jag be att allt inklusive grönsakerna skall passeras. Det kommer visserligen att se ut som hundmat men med gula fläcken kan hon ju ändå inte se vad hon äter. Hon får läsa på matsedeln som hon får veckovis och som alltid ligger på köksbordet.

Stora middagar  var mammas stora intresse

Stora middagar var mammas stora intresse

Skulle ni mot all förmodan tro att jag tycker det är jobbigt med mamma så är det helt fel. Det är fantastiskt intressant att se hur man funkar trots senilitet eller åderförkalkning som vi sa förr. Att lyckas att behandla sin gamla mamma så som man behandlar en treåring, men med den respekt som en vuxen människa ändå måste få, kräver stort tålamod och mycket förståelse. Jag hoppas att jag alltid skall lyckas med det. Det finns stunder då tålamodet nått bristningsgränsen. Då gäller det att ta tag i sig, ta bort sig eller andas djupt tio gånger och invänta lugnet. Men mamma är alltid så glad. Efter tidningshämtandet gick vi upp till köket. Där stod mannagrynsgröten, ägget, brödet och allt det andra framställt. Inget fattades. Då sprider sig glädjen i hela kroppen. Jag kramar mamma och berömmer henne för den fina servicen. Det är som att bo på hotell säger jag. Hon ser nöjd ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.