Kamp för att hålla uppe humöret

Dagen började med GP-läsande i sängen fram till halv  tio. Så frukost med en grov leverpastejmacka, ett ägg, en tallrik med yoghurt naturell och blåbär och musli, te och juice. Lite trött är jag efter nattens bravader. Mitt vänsterben ger mig inte särskilt långa sovperioder. Det är som elstötar som förs ner genom benet.

cross-trainern mitt i vardagsrummet

cross-trainern mitt i vardagsrummet

Så snart jag känner den första stöten så går jag upp och trampar på min cross-trainer. Ibland är jag så trött att jag försöker stretcha bort stötarna. Jag drar och sliter i benet. Om inte det hjälper är jag tvungen att inse att det är bara att gå upp och trampa. Då har det kanske gått ett par timmar om det är alltför illa. Så illa var det inte i natt. Jag åker med en väninna till banken. Hon behöver hjälp med att få lån till en lägenhet som behöver göras i ordning och känner sig inte säker på vad man skall fråga om. Vi parkerar i p-huset. Jag har bara kryckan med mig. Tyvärr har jag tagit på mig ett par Ecco höstskor som det är en centimeters hög klack på. Vi går sakta. Jag måste koncentrera mig på varje steg nu. Den vänstra foten vill gärna hänga ner och vrider sig gärna inåt. Håller jag inte koll är det risk att jag lägger krokben på mig själv. Längre fram går en lång kvinna. Hon gungar fram på sina höga klackar med rak rygg. Jag blir avundsjuk. Tänk om jag kunde gå så. Reslig. Med mina 152 cm kan jag aldrig bli reslig, men bara lite. Här bakom kommer jag som en gammal gumma gående med en krycka. Jag känner mig ju inte särskilt gammal. Det känns trist. Vi sätter oss ner när vi kommit fram till banken. Här är jag säker. Det här är min planhalva. Här vet jag vad som skall sägas. Efteråt knallar vi ut från banken, tillbaks till bilen och kör vidare mot badhuset. Min vattengympa har startat för hösten. Varje måndag klockan 12. I poolen ligger redan alla de andra 16 fruntimren. Tänk att det alltid bara är kvinnor som tränar. Det är väl inte så konstigt att gubbarna dör före oss kvinnor. De sitter väl bara där hemma och pöser framför tv´n. Det är likadant på yogan, bara kvinnor. Nöjd och trött far jag hem. Jag lägger mig på altanen i solskenet en stund. När jag vilat skall jag ta itu med den där besvärliga målningen som jag aldrig blir nöjd med. Men vänsterbenet har inte fått nog. Jag försöker stretcha lite men ger upp. De är lika bra att ta skeden i vacker hand och ge sig ut på en promenad med rullatorn. Jag är inte glad. En halvtimmespromenad ovanpå vattengympan är lite väl mycket. På vägen tänker jag på alla som slipper MS och spasticiteten och ändå är griniga och tycker synd om sig själva. De har väl något annat som gör dem olyckliga antar jag. Ibland tycker jag så himla synd om mig själv. Jag tycker att jag kämpar på. Alla nätter. Alla dagar. Balans med roligt och träning för att hålla humöret uppe. Så jag inte blir alldeles omöjlig för min omgivning.

1 svar på ”Kamp för att hålla uppe humöret

  1. Har Du gjort den målningen.? Den var ju fantastiskt vacker och så är Du inte nöjd!! Jag ser ljuset i den och så är det otroligt vackra färger och den är mycket tilltalande. Det finns en stor känd konstnär som Du säkert vet, har liknande verk. Ett litet barnbarn ropar på mat nu så jag får ta mig an honom. Farmor, farmor…ropar han…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.