Jag springer ifrån sjukdomen

Jösses, jag känner att jag springer. Varenda dag så springer jag. För att hinna. Tiden går alldeles för fort. Jag har så himla mycket att göra. Nyss hemkommen från London och alla fantastiska upplevelser där tillsammans med barn och barnbarn. Resväskan fick stå kvar framme. Jag hann knappt packa ur innan det var dags för att lägga ner annat. Så bar det iväg till målarkursen i Gerlesborg. Jag träffade en grupp entusiastiska målarintresserade jättetrivsamma människor. Vi åt god mat och målade från tidig morgon till sen kväll. 

Helena Isoz, som vår lärare hette, instruerade oss i hur vi skulle kunna måla med akvarell på papper och på duk och också med akryl på papper och på duk. Vi använde rispapper och målade med akvarell och schabloner på träplatta. De egna timmarna då vi målade på vårt eget sätt fick vi tjuva oss till. Vi var ju alla där för att lära oss nytt så vi satt som ljus för det mesta och sög i oss Helenas kunskaper. Vi lärde oss att blanda färg och att lägga grunden. Det var inte alls så enkelt. Säkert finns det skäl till varför folk går på knstfack

Vi hade allt fokus på målningen hela dagarna. På lördagsmiddagen blev vi serverade indisk mat och på kvällen var det skönt att bli underhållen och få ta det lugnt till en fantastisk indisk musik.

Jag har redan anmält mig till nästa kurs. Den startar nästa oktober, så jag har ett helt år på mig att längta.

Det var inte helt självklart att sticka iväg till målarkursen hos Alina på måndagsförmiddagen. Jag var lite mättad på målning kände jag. Men, men plikten kallar. Visst var det lika kul där som vanligt när jag kom dit.Vi målade höstens färger, som är så otroliga just nu. Ni har väl varit ute och kollat in årets vackraste årstid. Det finns de som blir deppade under hösten. Det har jag aldrig förstått. Allt flammar.

Här ser ni vår amerikanska blåbärsbuske i höstskrud

Så kom tisdagen. Varje tisdag är jag hos Ösay på silversmideskurs. Då kände jag mig trött. Det här blev nog lite för mycket. Jag hade därefter ett träningspass på rehab hos sjukgymnasten och ett styrelsemöte i teaterföreningen Kattma innan dagen var slut.

Men det är kul att springa. Jag känner inte av sjukdomen, mer än att jag blir irriterad när jag i brådskan tappar saker eller när balansen inte riktigt hänger med i mina göranden. Men jag trivs med livet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *