Anhörigsjukan

Jag var på återbesök hos homeopaten i förra veckan. Jag hade två bedrövliga dagar då jag var sänkt och ledsen. Sådana dagar vill man inte ha för många av. Hela kroppen vill bara ligga och sova. Kanske berodde det på att jag inte tagit mina piller såsom det var sagt. Jag berättade för honom att jag missat att ta pillrena när jag hade utställningen i Fjällbacka och när jag var på Öland. Nu har jag mycket kvar i burkarna. Han tittade mig i ögonen och tyckte det såg bra ut ändå. Jag berättade att jag varit nere och trött de senaste dagarna. Han bestämde sig för att jag skulle ta tabletterna i samma omfattning, men att jag nu skulle ta alla på morgonen i stället för uppdelat på morgonen och kvällen. Det skulle nog göra att jag orkade mera under dagen, sa han.

Jag kan inte säga annat än att han hade rätt. Det är nästan så jag får stress i kroppen över allt jag vill göra. Dagarna räcker inte till. Jag har så himla mycket att ta mig an.

Igår morse läste jag i GP en artikel som handlade om att de drog in äldreboende i Göteborgs innerstad. Det var som att trycka på en knapp. Jag gick genast och ringde till demenssköterskan i Strömstad för att diskutera om min mamma. Jag vill att hon skall få möjlighet att komma in till demensboendet i stan en gång i veckan för att få trevligt sällskap. Sköterskan berättade att de skulle ha möte med hemtjänsten och informera sig om vad de tyckte om mamma. Jag svarade att de bara springer ut och in och har väl kanske svårt för att kunna bilda sig en uppfattning om hur det är ställt med mamma. De hinner aldrig höra att mamma säger samma sak tio gånger på en kvart när de bara stannar i några minuter och frågar hur hon mår. De lyssnar aldrig på vad mamma har att säga utan vägleder samtalet med både frågor och svar i samma andetag och med ett glatt hejdå går de snart ut genom dörren. Men tydligen skulle demensavdelningen ha ett eget möte med mamma därefter.

Och så var det telefonproblemet. De hade glömt att ringa och meddela att det faktiskt var fel på mammas telefon. Precis som jag alltid hävdat men inte fått någon att ta på allvar. Så i nästa vecka skall vi installera en telefon som mamma förhoppningsvis skall kunna tala i. Det är hopplöst att inte kunna få kontakt med mamma som bor själv i huset 18 mil bort. Demenssköterskan kallade min frustration för ”anhörigsjukan”. Jag förstår vad hon menade. Men finns det några föreläsningar som vi anhöriga kan gå på? Någon som vet? Det är hopplöst att försöka förstå dement sjuka människor. Hur mycket förstår de för sitt eget bästa? När är det dags att ta över? Att skicka mamma till ett nytt boende skulle slå undan fötterna på henne. Då skulle hon inte hitta sitt bröd, sin honungsburk och smöret och det koffeinfria kaffet som hon alltid skall ha till frukost. Då skulle hon inte ha alla de där småsakerna som hon kan sitta länge att pilla med. Hon ser nästan inget men hittar ändå allt om det står på samma plats alla dagar. På nätterna när hon inte kan sova går hon upp och går, till kylskåpet, till toaletten, öppnar ytterdörren och kollar vädret och sätter sig i köket en stund. På ett äldreboende skulle hon kanske bli inlåst för att de inte kan ha kolla på henne när hon är uppe och kanske letar efter sin honungsburk. Jag känner att vi går omkring i orolig väntan på att något händer mamma. Nu när snart mörkret och kylan kommer blir det besvärligare med anhörigsjukan.

2 svar på ”Anhörigsjukan

  1. Vet inte vart du bor men många kommuner har föreläsningsserier om demens för anhöriga. Kommunens äldreomsorg vet.
    Förstår anhörigsjukan, lider själv av det eftersom min sambo tappade minnet hastigt i samband med en infektion och livet blev totalt annorlunda.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.