Operations-oro

En tom oplanerad dag. Jag sitter mest och funderar över vad jag skall ta mig före. Två stycken sudokun är lösta. Både det supersvåra och det ultrasvåra i Göteborgs-Posten. Solen skiner ute men det är kallt. I väntan på operationen så blir det liksom bara tid för väntan. Det är inte lönt att börja med en ny målning. Det är inte lönt att skriva på boken om vår uppväxt. Det blir ändå ingen tråd att spinna vidare på eftersom jag snart skall läggas in.

I gröngräset

I gröngräset

Jag är väl förberedd inför operationen. Boksluten och deklarationerna är klara och de som inte är klara har jag skjutit upp. Mammas deklaration ligger förberedd inför diskussionen med syskonen. Vad kan dras av och inte? Det är inte lätt att veta. Jag har bott hemifrån i många år. Vad har hänt i mamma och pappas hus under alla dessa år? Och huset som byggdes med virke från det gamla ålderdomshemmet. Alla pappas syskon drog spik och bröderna hjälpte till med bygget. Det var 1970, 60 år sedan. Vad kostade det att bygga ett hus då? Vi får nog överlåta till Skatteverket att avgöra den tvisten. Syskonkärleken är för viktig för att vi skall riskera att bli osams om så små trivialiteter

Papperen för det förberedande besöket inför operationen ligger i en plastmapp. Jag har fyllt i alla frågorna. Doktorn ringde igår och frågade om jag fått kallelsen. Ja, man kan ju aldrig veta nu för tiden. Post-Nord har väl satt sina spår. Det är inte som ett brev på posten längre. Jo, jag har fått kallelsen. Efter alla skällsbrev jag skickat så känner jag att jag måste ligga lågt nu. Jag är ju ingen bitch, om det inte krävs. Och det krävdes just då. När jag inte visste om jag skulle få någon operation inom närmaste månaderna. Jag överdrev och sa att jag hade massor av bokslut och deklarationer som måste in. Jag stod mitt emellan Skatteverket och sjukvårdens planering, sa jag. Det kändes viktigt. Jag upplever att de behandlar mig som en gammal gumma från Bullar´n. Bullaren är en vacker bygd nära norska gränsen, lite öde med mycket skog och en stor sjö där vi paddlade och campade. Men jag vill inte bli behandlad som en gammal gumma. Det slår mig att jag kanske har ärvt en del från min mamma. Hon var så snäll och så lugn och alltid så glad. Men när det väl gällde så var hon inte att leka med. Jag minns en gång när hon skulle laga mat på min systers moderna spis. En sådan där spis med häll och bilder på knappar att trycka på. Superirriterad var hon och när vi kom och sa att hon kunde vänta. Det var ju ingen brådska. Gästerna skulle ju inte komma förrän om ett par timmar och fläskfiléerna skulle bli genomstekta Då svarade hon barskt: visa mig bara hur jag sätter på spisen. Oj, vad vi fick bråttom. Mammas ord var lag om de lät så. Det hände så sällan så vi förstod att det var allvar då

Jag vet inte om breven jag skickat till sjukvårdens alla involverade har hjälpt, men nu närmar det sig. Doktorn sa att operationen kanske skulle bli på självaste askonsdagen.

Lilltjejen

Lilltjejen

Det är första dagen i fastetiden, i Stilla veckan, då man enligt den kristna sedvänjan strör välsignad aska på de botgörare som denna dag fick lämna kyrkan. Efter att ha fått syndernas förlåtelse fick de åter komma in i kyrkan på skärtorsdagen, normännens rännaredag. Då fylls Strömstads gator med norrmän som festar och kör runt på de enkelriktade gatorna med sina glänsande amerikanare på första turen för året.
Jag hoppas vid min gud att doktorn som skall ta bort min njure inte anammat det där med att fasta. Jag blir oftast så bedrövligt grinig när jag inte får mat och en sådan doktor vill jag inte skall riva i min kropp.

Men doktorn sa också att om det inte blir operation före påsk så blir det direkt därefter. PUH! Det blir en lång väntan. Jag får nog ge mig iväg ut i solen med min elmoppe nu. Det där med operationen går bara runt tunt i huvudet på mig. Jag måste blanda in fågelkvittret så går nog oron över.

För gammal

Jag fick en alldeles ny tanke idag på målerikursen. Vi satt och åt lunch. Så som vi gör alla dagar. Jag är äldst. De andra är också pensionärer men ca 10 år yngre än jag. Och jag är handikappad. Samtalsämnena rör sig ofta om skidåkning, golf, barnbarn och resor. Jag kommer liksom inte in i samtalet. Det känns som om jag är för gammal för allt det där roliga de pratar om. Som om jag aldrig upplevt något sådant. Och jag har inte kraft eller ens lust att bryta mig in. Hon som satt bredvid mig idag frågade varför jag går dåligt. Sedan berättade hon att man aldrig skall låta sjukdomen ta över. Man är inte sjukdomen, sa hon. Som om det skulle vara nytt för mig.
När man kommit över 70 år så är man liksom ingen intressant person, bara gammal. Att jag sysslat med allt det där men slutat för flera år sedan är inget intressant att tala om. Det är vad man gör nu som är intressant. Och jag sitter bara hemma och skriver en bok eller filmredigerar eller målar eller jobbar som redovisningskonsult eller syr. Det är inget att tala om. Äsch, jag är bara gammal. Så ä de. Men det är ok. Jag behöver ju inte förhäva mig och berätta om mig själv. Jag kan ju nöja mig med att lyssna till deras berättelser om var de åkt skidor eller var de skall ta vägen över påsken.

Lång väntan

Idag fick jag äntligen bekräftelse på min existens. De ringde från Sahlgrenska. Det är nästan som att få audiens hos kungen. Förra måndagen ringde jag till urologen och en sekreterare Anna svarade. Hon hade läst mina brev. Jag blev överraskad. Det har aldrig hänt förut att någon sagt att de läst mina brev. Sekreteraren Anna kände igen mitt namn och sa att; visst är det du som skall åka till Thailand med dina barnbarn. Jag blev jätteglad.
Jag hade skrivit två brev till verksamhetschefen, men inte fått svar. Hon skulle kunna sätta upp en telefontid sa hon. Nästa måndag skulle jag få tid, den 1 april.
Så idag ringde hon, verksamhetschefen Maria. Hon berättade att de inte hade möjlighet att operera på Sahlgrenska, men på Uddevalla lasarett kunde de ta emot mig. Hon frågade om jag tyckte det var ok. Ja vad trodde hon att jag skulle svara. Jag har skrivit tre brev och ringt en massa gånger.

Så här skrev jag i mitt första brev till verksamhetschefen på Sahlgrenska:

Torslanda 2019.03.09

Anledningen till att jag skriver till dig är att jag hamnat i ett ekorrhjul, där något måste göras mycket snart för att lösa min situation. Jag har legat inne på Sahlgrenska nu för tredje gången. Min vänstra njure fungerar inte som den ska och läkarna har efter vad jag förstår kommit fram till att den måste tas bort. Men inget kan göras när njuren är inflammerad och det blir den titt som tätt. Det gäller att pricka in en frisk-period för operationen.
Bakgrunden är:
Den 19 november blev jag plötsligt rejält sjuk. Jag trodde det var MS-skov. Jag har haft MS sedan 1995. Jag ringde vårdcentralen. Det tog några dagar innan vi fick klart för oss att det måste vara något annat. De blev bestörta när de såg att crp visade 200 och ville skicka mig till Sahlgrenska i ambulans. Min man körde. Jag kom in som en zombie och snabbsänkan visade sig vara drygt dubbelt så hög, 460. Min MS har medfört nedsatt känsel i underkroppen. Därför kände jag inte att jag hade urinvägsinfektion och sökte därför inte vård i tid. Jag blev direkt inlagd på avdelning 91. Jag fick antibiotika intravenöst och blev kvar på avdelning 91 i sju dagar på grund av platsbrist på urologen. Efter röntgen kom man fram till att min vänstra njure inte fungerade som den ska. Det var något fel på utflödet. Det hade varit så under flera år sa man och njuren skulle med all säkerhet inte gå att rädda. Ett dränage opererades in med en kateter. Jag skickades hem med en antibiotikakur i väntan på att infektionen skulle gå över.
Varje vecka besöker jag vårdcentralen för att lägga om dränaget.
Den 11 december kom jag återigen in till Sahlgrenska för röntgen.

Jag ringde Sahlgrenska den 13 december för att få en uppfattning om när man tänkte ta bort njuren. Jag fick till svar tidigast någon gång i mitten av mars 2019.
Den 21 december 2018 var jag åter på besök på Sahlgrenska för röntgen. Professor Peter ?? ringde på eftermiddagen och berättade att det med all säkerhet var bäst att operera bort njuren. Jag bad att det skulle vänta tills efter den 3 februari 2019 då jag kommit hem från rehab på Vintesol på Teneriffa som jag fått beviljat av Landstinget. Doktorn sa att det skulle han ta hänsyn till. Jag skulle få en kallelse längre fram.

På juldagen blev jag dålig igen och på torsdag den 27 december åkte jag för andra gången till vårdcentralen och blev återigen uppskickad till Sahlgrenska som lade in mig. Denna gång fick jag rum på urologen. Jag fick antibiotika intravenöst. Efter två nätter blev jag utskriven på lördag eftermiddag den 29 december, lagom för att fira nyår hemma. Jag fortsatte antibiotikakuren i pillerform.

Jag åkte till Teneriffa den 13 januari och skulle stanna i tre veckor för att träna balans och benstyrka. Antibiotikan hade gjort att tarmfunktionen inte funkade som den ska. Jag hade kraftig diarré, som senap. Jag gick till vårdcentralen som jag blivit rekommenderad av personal på Vintersol. Jag fick piller som inte hjälpte i första omgången och fick byta. Efter de två första veckorna var diarrén bättre.
Tyvärr var jag tvungen att avbryta träningen på Vintersol redan efter två veckor. Min dräneringsslang hade åkt ut så pass att ingen vätska längre kunde komma ut. Jag lades in på sjukhuset i tre dygn och dräneringsslangen opererades på plats. Det kostade ca 50 tkr för försäkringsbolaget och jag fick ersättning för avbruten semester.

Den 5 mars blev jag dålig igen, för tredje gången. Nu visste jag hur det skulle kännas att ha högt crp och åkte direkt till Sahlgrenska. Jag hade ett crp på 280 och blev inlagd på njurmedicin rum 131. På torsdagen den 7 mars hade crp gått ner till 140 med hjälp av antibiotika. Jag blev röntgad igen och även den här läkaren gjorde bedömningen att njuren inte fungerade som den ska. Hon försökte förklara orsaken men lyckades inte särskilt bra. Jag förstår att det är svårt att förklara för en som inget kan om kroppen.

Fredagen den 8 mars blev jag utskriven. Nu var crp nere på 63. Man hade sett att antibiotikan hjälpte. Innan jag åkte hem hade jag ett samtal med några läkare. Jag förklarade att jag inte står ut med att få alla dessa inflammationer gång på gång. När kommer den fjärde och femte gången? Att bli som en zombie varannan månad på grund av att ingen läkare finns som kan operera kan väl inte vara rätt. Läkarna sa att de förstod att det var viktigt och att jag antagligen skulle kunna få tid för operation inom ett par veckor.

Det är ju också så att jag har ett aktivt liv ovanför mina sjukdomar. Min MS och min stomi kan jag stå ut med. Jag tränar för att hålla kvar kroppens funktioner och var uppe hos Erik på Sahlgrenska-rehab den 4 mars för att få hjälp med att hitta en bra fysioterapeut. Jag försöker hela tiden skaffa mig sysselsättning som står över sjukdomen. Jag är f.d revisor och har fortsatt som redovisningskonsult i mitt eget aktiebolag. Nu på våren är det som bekant vår högsäsong. Alla privatdeklarationer (jag har ca 15 st) skall vara inne senast den 2 maj och bolagen (ca 10 st) med alla bokslut, årsredovisningar och deklarationer skall vara inlämnade en månad senare.
Därutöver målar jag och har återkommande utställningar i september varje år. Som om inte det vore nog så håller jag på att skriva en bok. Sedan båda mina föräldrar gått bort och jag tog hand om alla deras fotografier bestämde jag mig för att skriva en bok om vår uppväxt utifrån alla bilder och minnen.

Efter midsommar har jag med mammas arv betalt Thailandsresa för min man, min ena son med hustru och våra fyra äldsta barnbarn. Resan var planerad långt före njurbesvären. Jag hoppas vara så pass återställd efter njuroperationen så jag klarar av att åka med dem på resan.

Vart strandar alla inflammationer. Jag blir bara svagare och svagare för varje gång och immunförsvaret kan inte stå emot utifrån kommande förkylningar och influensor. Hostan jag bär på har pågått i veckor nu. När kommer nästa omgång med besök på Sahlgrenska?
Nu har jag återigen blivit hemskickad med antibiotika i tio dagar. Jag hoppas vekligen att jag kommer att hålla mig frisk så pass lång tid att det finns tid för operation innan nästa inflammationsomgång kommer.

Snälla, jag ber dig försöka hitta en tid för operation inom de närmaste 14 dagarna. Om 10 dagar är antibiotikakuren till ända och jag beräknas vara frisk. Min rädsla för återkommande inflammationer är stor och sänker mitt liv längre och längre ner. Allt hänger på att jag får en doktor som kan operera mig SNART.

Med vänliga hälsningar

Mat vid njursvikt

Torsdag den 3 december. Jag hade varit hemma i fem dagar. Det kändes inte ett dugg bättre än tidigare. Dagen därpå fredag skulle jag till vårdcentralen för att lägga om dräneringen, men jag kan inte vänta. Jag mår illa, spyfärdig, ont i huvudet, svullen mage, diarré som bara rinner och äcklig metallsmak i munnen. Jag vill ha svar på snabbsänkan precis nu för jag är rädd att det skall gå för långt. Antibiotikan jag tagit kan inte ha hjälpt. Så jag ringer till vårdcentralen. De hör av sig kvart över nio på förmiddagen. Du måste ha en doktor som tar hand om dig säger sköterskan som jag talar med. Jag svarar: var hittar jag en sådan? Jag får en tid hos doktorn klockan 15 idag. Vilken lycka.
Jag är jätteglad över att få komma till doktorn. Hela kroppen känns i uppror. Det här är inte bra. Jag packar allt som skall med till Sahlgrenska för jag är säker på att bli skickad dit igen.

Doktorn, en ny igen, känner på min mage. Den känns mjuk säger hon, inget fel. Jag skickas till labb för ett crp-prov skall tas och fick sedan sitta i korridoren och vänta en liten stund. Så kom sköterskan fram till mig leende och sa: du får en riktigt fin julklapp nu, du hade bara sex i infektionsvärde. Hon hade varit med de andra gångerna då jag haft över 200 och visste hur jag haft det. Det var var stor lycka när Göran och jag knallade ut genom dörrarna. Frisk!

Fredag och besök på vårdcentralen igen. Men den här gången bara för att lägga om dräneringen till njuren. Den rinner bra nu. Göran får lära sig hur man gör för att kunna fixa det på Teneriffa.

Nu är det bara maten kvar som måste planeras. Nu gäller proteinbegränsning, saltbegränsning, kaliumbegränsning och fosforbegränsning. Njuren klarar inte att ta hand om det. Mat som innehåller mycket kalium är bananer, apelsiner, nötter, potatis och örtsalt. Fosfor finns mycket i ägg, bönor, cola-drycker och mjölkprodukter. Och saltet i brödet får inte överstiga 0,7 %. Bara små mängder av hårt animaliskt fett som finns i ost, smör, korv och feta köttprodukter får komma ner i magen. Det får nog bli hjälp av en dietist för att klara ut detta.

Gott Nytt År

Första dagen på ett nytt år. Jag brukar känna glädje och en bubblande energi i kroppen när ett nytt år börjat. Jag brukar planera för vårens aktiviteter och fylla hela första halvåret i almanackan med allt jag skall göra under våren. Men nu har alla slangar och diarré tagit över. Det är nära till gråt. Entusiasmen inför allt roligt som finns att göra har försvunnit. Dagarna blir otroligt långa. Så länge solen värmer upp verandan sitter jag där ute och läser. Klockan är halv tre på eftermiddagen och solen har precis gått ner. Vad tusan gör man när ingen lust finns? Jag gör ett tappert försök att ta mig an den där pärmen som ligger på skrivbordet. Det gick åt pepparn. Jag får leta upp en bok i stället………….


Mail till mina realskolekompisar

Oj vilket fantastiskt gäng. Jag är jätteglad över att få ta del av 
alla foton som skickats till mig. Det känns lite som om jag är med er. 
Alla lika vackra och ser lika unga och fräscha ut som förr. Jo jag 
förstår att skenet bedrar i vissa fall. Allt är inte guld som glimmar 
men så länge man hänger med..............
Själv har jag haft ett arbetsamt år. Hela första halvåret gick åt till 
att få arvet efter mamma och pappa på plats. Sedan fick Göran 
lunginflammation två gånger och nu sitter jag med dränering från min 
ena njure, som slutat att funka. Den skall opereras bort i slutet av 
februari. Dräneringen följer med till Teneriffa på tre veckors 
rehabilitering, dit vi åker den 13 januari. Göran har fått den stora 
uppgiften att bli min skötare. Han skall bli upplärd av sköterskan 
innan vi åker. Göran har ju forskat på möss i jobbet och doktorn sa 
att det är samma, så det skall säkert gå vägen. I slutet av juni åker 
vi med de fyra äldsta barnbarnen och Thomas med hustrun Jeanette på en 
16 dagars rundresa i det nordligaste av Thailand. Jo visst är jag lite 
fundersam över hur det skall funka, men det är jag som hittat på. Arvet 
efter mamma och pappa måste användas så länge jag klarar av att göra 
slut på det. Rullstolen närmar sig med stormsteg. För övrigt fortsätter 
jag att måla och nu har jag också påbörjat en bok om mamma och pappa. 
De lämnade efter sig en stor mängd fotografier från sin uppväxt fram till 
idag. Det är ett fantastiskt projekt som nog tar ett par år.
Är jag fit for fight inför nästa realskoleträff så kommer jag, men man 
vet aldrig. Jag tar alla dagar som de kommer. Kroppen är inte att lita på.
Jag ser fram emot ett bra år 2019 och önskar er alla en riktigt trivsam 
jul och ett riktigt gott nytt år. Tusen julkramar till er alla från Britt Marie.

Njuroperation

Dan före dopparedan, det är väl idag, dan före julafton. Klockan är tre på eftermiddagen och det är alldeles mörkt ute. Som väl är har vi passerat den kortaste dagen, nu vänder det. Livet är knäppt. Det går upp och det går ner. I fredags, alltså i förrgår, blev jag återigen röntgad. De skulle se var det var som min njure inte funkade, var det inte rann ut. På de sista röntgenplåtarna stod jag upp. Färgvätskan pumpades in intravenöst genom dräneringsslangen som satts ihop med den sjuka njuren. Vätskan gick in men inte ut. Det hjälpte inte att jag stod upp. Inget kom ut. Jag skickades upp till urologen. Varför vet jag inte. Och ingen visste heller vad jag skulle göra där. Så vi åkte hem. Som två fågelholkar. Det är nackdelen med att vara ansluten till ett så stort sjukhus. De har ingen kontakt med varandra. Jag var djupt olycklig. Lämnad. Vad händer nu.
Jag hade fått veta att dräneringsslangen skulle bytas var tredje månad och såg Teneriffa-rehaben fara och flyga. Dit skall vi åka redan i mitten av januari. Och hur skulle vi göra med Thailands-resan, som vi skall åka på i juni. Vi måste ställa in  så klart.
Klockan tre ringer doktorn. Han hade tittat på plåtarna och beslutat att eftersom njuren såg så skruttig ut så skulle den opereras bort. Det kunde göras först i slutet av februari. Men hur löser vi det där med dräneringen som ju sitter där nu. Den får följa med till Teneriffa sa doktorn. Jag hade berättat att Göran suger ut vätskan när det slammar igen. Doktorn tyckte att Göran skulle säkert klara av att lägga om dräneringen. Det skall göras en gång per vecka. Så nu har vi avtalat med sköterskan på vårdcentralen att Göran skall lägga om och hon skall titta på. Det är skönt med positiva människor när man är som mest nere i källaren. De hjälper en upp till ytan igen. Så nu är Teneriffa-resan säkrad. Vi går hoppas att det kommer att funka med Thailands-resan också när den tiden kommer………….

Njur-röntgen

Plötsligt ringde de från Sahlgrenska. Jag skulle in på röntgen. De ville se hur njurarna funkade. Nästa morgon blev tidig. Mellan klockan 07.15-.8.15 skulle jag dricka jämt fördelat 6 dl vatten. Klockan 08.15 skulle jag vara på plats på röntgenavdelningen. Påsarna skulle tömmas ordentligt före. Jag fick en vätska insprutad i armen, blodtrycket togs, och så skickades jag in i en kamera som fotograferade underifrån. Jag låg på rygg och njurarna sitter ju där bak. Fotograferingen tog ca 20 minuter. Jag låt och lyssnade på ettan på radion under tiden. Syster, som inte var syster utan bioteknisk nåt vad det nu var, satt bakom mig hela tiden och höll koll på instrumenten. Klockan 9.30 var allt klart och jag fick åka hem. Jag ringde till Göran som för andra gången fick ta svängen till stan. Alla borde ha en Göran. Han är verkligen en klippa. Han fixar allt här hemma. Jag knallar mest omkring som en lyxhustru och har fullt upp med min kropp. Det är ett fasligt jobb med min kropp tycker jag. Det är än det ena och än det andra. Det skall bytas påsar alla morgnar, stomipåse och njurdräneringspåse. Duschningen känns som ett maratonlopp.Ofta är kroppen trött. Då skall den stuvas ner i sängen. Och den kan bara ligga på höger sida. Inte på vänster sida för då gör det ont i dräneringsuttaget där den sjuka njuren sitter. Och inte på magen för där sitter stomin till urinutrinningen. Det är lite knivigt att bara ligga på ett sätt. Ofta vill man ju vända på sig. Jag försöker ändra ställning men det slutar efter en stund ändå på höger sida.
Ofta sätter spasticiteten igång i benen. Sifrolen vågar jag inte ta dygnet runt. Nu när jag inte äter kalciumpiller, det är tydligen inte bra när man har fel på njuren, så får jag mycket mer spasticitet. Det känns som elstötar. Man blir alldeles slut. Jag står bara ut i några få minuter. Sen måste jag trampa på cykeln som står i vardagsrummet, eller så drar jag benen upp under ryggen eller upp över öronen. Det är min stretching. Eller så går jag fram och tillbaka med rullatorn i vardagsrummet. Natt som dag. Spasticiteten har ingen dygnsrytm.
Efter all antibiotika så har jag kraftig diarré. Jag får akta mig noga. Vara på min vakt. Det kan komma när som helst och då gäller det att ha nära till toa. Jag tänkte köpa blåbärssoppa och keso idag. Det stoppar nog upp lite hoppas. jag.
Nu har det gått drygt tre veckor sedan den där söndagen då jag plötsligt blev en zombie. Allt tar sin tid. Jag försöker mellan varven sysselsätta mig med boken om mamma och pappa. Det är mycket och superroligt pyssel. Alla bilder skall väljas ut och skannas in och texten skall hittas på. Det är bra sysselsättning för en kropp som inte kan tas sig ut i friska luften, inte kan ta sig in till stan och lyssna på fin julmusik eller se all fin julpynt, inte kan, inte kan…………… Så nu måste jag tänka om. På allt roligt som finns.

Ny velour-rock

Jag fick en jättelyxig velour-rock av min käresta. Jag hade önskat den för att slippa ha på mig långbyxor. Det är så besvärligt med byxor för mina slangar måste få plats. Min ena slang, den korta med påsen som sitter fastklistrad på magen är inga problem med. Den lägger jag bara ner i byxorna. Det blir ingen platt och fin mage men det får jag glömma. Det gäller att inte ha något som smiter åt. Då syns det mindre.
Det är värre med den andre. Den som är ansluten till njuren. Den måste kunna hänga ner vid sidan av benet för annars rinner det inte ner i påsen. Och den slangen är så lång. Säkert minst en halv meter. Den kan jag inte stoppa ner i byxorna. Så jag önskade mig en rock och knästrumpor. Då kan jag låta slangen hänga ner och köra ner en liten bit av påsen i knästrumpan. Det funkar ganska bra. Men mycket ofta blir det stopp i den slangen. Då får vi suga med den lilla sprutan så dränerings-utloppet vid njuren öppnar sig igen. Genast rinner det uppemot 20 cl ner i påsen. På natten rinner det inte alls. Då ligger påsen bredvid mig i sängen. Ett par gånger måste jag sätta mig upp på sängkanten med påsen hängande ner mot golvet och strax fylls det på. Visst, så kan det inte få vara. Som väl är har jag tid hos vårdcentralen i morgon. De ringde idag och bad mig komma klockan 15 i morgon. De skall lägga om dräneringen och säkert också ta blodprov. Det skall bli superintressant att få veta om mitt infektionsvärde gått ner.  När jag lämnade Sahlgrenska hade jag 240. Så det var på väg ner redan då. Nu tror jag det är nere på kanske 100. Vi får se. En bekant sa att  med en påse på magen så har man alltid en massa bakterier i kroppen. Hon hade säkert rätt. Jag skall fråga i morgon om de där bakterierna påverkar värdet också.
Så idag har jag jobbat med min nya fina rock. Den var alldeles för lång och dragkedjan alldeles för stor. Det blev en hel del pyssel så jag måste vila mellan varven. Jag är fortfarande supertrött efter pärsen förra veckan innan de upptäckte felet och jag fick antibiotika. Nu är det bara en liten söm kvar. Sen är den fit for fight. Skall bli skönt att få något som hänger utan att behöva snöras åt runt midjan.

I väntan på att inflammationen skall lägga sig

Intet är som väntans dagar sägs det. De har nog rätt. Det är otrooooligt tjatigt. Jag blev hemskickad från Sahlgrenska i torsdags förmiddag. Jag kunde åka hem och invänta att inflammationen skulle lugna ner sig,sa de. Under tiden skall jag äta antibiotikatabletter. Om jag räknar in torsdagen så har det gått sju dagar nu som jag gått här hemma och väntat. Från den där söndagen då jag blev sjuk så är jag totalt uppe i två och en halv vecka. Det är verkligen inte kul. Igår tätnade slangen till njuren. Med en liten sug lyckades vi öppna så det började rinna igen.
Jag var inne och läste på nätet om njurbäckeninflammation. Det som påverkar vardagen mest är att det inte är bra att äta protein. Det är inte lätt att få till det där med vegetariskt i ett hushåll med två personer om den andre inte är intresserad. Och alldeles speciellt om den där andre är den som lagar maten och är totalt ointresserad av att lära sig laga vegetarisk mat. Så det blev restaurangmat. Nu står det två frigolitlådor med vegetarisk mat i kylen. Jag är inte särskilt hungrig så det kommer att räcka länge.
Jag klarar att ta mat ur frigolitlådan och lägga på en tallrik och ställa in tallriken i micron. När jag ätit går jag raka spåret till sängen för att vila. Kroppen vill inte mera.
Igår var jag ganska pigg ändå. Så en av påsarna med fotografierna som jag tagit med från mamma och pappa lades fram på skrivbordet. Jag sorterade och sorterade. Hela livet rullades upp framför mig. Det kändes nära i tiden trots att det gått 70 år. Bilderna på deras första bil, en gammal ford, och jag var liten och bilderna på alla kalas med människor som jag minns så väl. Det är inte många kvar nu av mammas och pappas kompisar. Tiden går…