Torsdag hos mamma

Morgonbesöket halv åtta kom. Tony hette han. Jag presenterade mig. Det är något lurt med det där med alla nya människor som kommer till mamma. Tony sa att han jobbat i hemtjänsten i norra distriktet i tre år. Hur kan det komma sig att vi aldrig setts? Jag är ju där varannan helg. Och Tony var inte den förste som förvånat mig. Det händer titt som tätt tycker jag att de är nya för mig men har jobbat länge och verkar känna mamma väl.
Tony öppnade medicinskåpet och tog fram apodosen. Han såg att dagens påse fattades. Vem hade tagit fel? Han tog morgondagens påse. Jag frågade vad det var för mediciner som mamma får. En mot inflammation. Varför då? Jag ringer till vårdcentralen. Telefonsvararen säger att det finns en tid ledig tjugo över nio. Tony ser att jag grejar mannagrynsgröt. Han ger mamma medicinerna och ögondroppar och frågar henne om han skall smörja hennes armar. Mamma tittar förvånat på honom och svarar att Nej hon behöver inte smörjas.
Sköterskan från vårdcentralen ringer. Hon kan inte heller förstå varför mamma fått inflammationshämmande. Nu har doktorn semester så i nästa vecka kan jag få svar. Sköterskan sätter upp ärendet till ronden. En gång i veckan har doktorn genomgång med hemsjukvården. Därefter kan jag på svar på varför mamma får inflammationshämmande medicin.

Mamma hos tandläkaren

Mamma hos tandläkaren

Jag häller upp mannagrynsgröten. Den skall vara lös tycker mamma. Mamma tar i hallonsylt och mjölk och börjar äta. Jag går ner i bottenvåningen för att hämta bananen som jag skall ha i min gröt. När jag kommer upp har mamma hällt ut sin gröt i vasken. Jag börjar äta och frågar mamma, som nu sitter där utan tallrik framför sig, vad hon vill ha. Hon svarar att hon tar det som står på bordet. Jag häller upp en ny tallrik med gröt och hallonsylt och gräddmjölk. Vi äter tillsammans och mamma äter upp allt på tallriken. Hon tyckte det var jättegott. Tänk så viktigt det är med sällskap.
Mamma lägger sig och vilar. Efter en knapp halvtimma kommer hon upp. Hon frågar om vi skall ta fram en smörgås. Javisst säger jag men sitter kvar och väntar på vad mamma skall göra härnäst. Jag vill se vad hon klarar att göra själv nu. En hel del har försämrats sedan förra sommaren. Tröttheten tar allt mer plats. Mamma plockar fram några skivor av den färdigskurna Skogaholmslimpan ur kylskåpet och lägger fram på ett litet fat på bordet. Jag väntar. Hon plockar fram smöret och honungen från skafferiet och knivar at smöra med. Hon tittar på brödskivorna och bestämmer sig för att ta fram fler. Fyra djupfrysta skivor lägger hon på plattan i kaffebryggaren och trycker på knappen. Hon ändrar sig och provar med micron bredvid, men nej, den har hon glömt hur man gör med. Hon lägger tillbaks brödskivorna på kaffebryggaren och trycker lite på dem för att de skall bli varma. . Jag vill veta om mamma kan göra i ordning honungssmörgåsen själv, så jag väntar. Jo, efter en stund börjar hon smöra på. Först smöret och sedan honungen. Hon har kollat flera gånger före vilket som är smör och vilket som är honung. Mamma ser nästan inget på grund av sin gula fläcken, så hon doppar ner fingrarna och slickar i sig godsakerna.
Mamma är säkert sockerberoende. Godisskålen med punschpraliner töms snabbt. Det är det första hon stoppar i sig på morgonen. Jag tänker inte fylla på mer där nu. Jag vill se om hon äter bättre utan allt godis. Havrekakorna har jag också ställt undan. På golvet nedanför kylen syns hallonsylt. Mammas fingrar doppas ofta ner i syltburken och på vägen till munnen droppar det på golvet. Hon torkar av fingrarna med hushållspapper noga, noga. Sedan slänger hon ut papperstussarna genom fönstret. Jag förstod först inte varifrån alla papperstussarna kom, men nu är mysteriet löst.

Mamma äter frukostgröten

Mamma äter frukostgröten

Jag tar en promenad med mamma ner till brevlådan. Jag med pumpstavarna och mamma motvilligt med rollatorn. Jag skyller på att den är bra för att vi skall lägga posten i korgen. Och så skall vi plocka upp alla papperstussarna som ligger utslängda på nersidan av huset.
Klockan blev elva och Malin från hemtjänst kom. Jag hade träffat Malin flera gånger förut. Jag frågade hur det kom sig att jag inte träffat Tony tidigare. Jo han hade jobbat i tre år men i centrum. I norr hade han börjat för tre månader sedan. Jag berättade att jag talat med hemsjukvården angående mammas mediciner. Malin sa att hemtjänst inte hade så bra kontakt med hemsjukvården nu när de flyttat en våning upp.
Mamma hade ätit gröt och honungsmacka så Malin behövde inte göra så mycket mera för mamma. Hon kollade i telefonen och sa att till lunch kommer Viktoria.
Viktoria hade jag träffat en gång tidigare. Jag kom i tisdags eftermiddag och har nu när det är torsdag förmiddag träffat Mohammad, Anne-Mette, Niklas, Susanne, Johan, Tony, Malin och snart också Viktoria.
Viktoria kom vid tre-tiden. Det är lunchbesöket som är så sent. Vi hade redan ätit köttfärssås och spaghetti. Viktoria hade många bra åsikter om maten som stod i kylskåpet och som ibland blev för gammal. Hon föreslog att alltid datum skulle skrivas på förpackningen när den öppnades. Då skulle de olika personerna från hemtjänst alltid se när den skulle slängas. Viktoria skulle greja en bra penna som skulle användas till det.

Curt Hanssons målning

Curt Hanssons målning

Jag åker till stan för att vara med på en stadshusvandring. Jag parkerade på handikapp-parkeringen strax utanför stadshuset. Från gatan gick en ramp in till hissen. Det var lätt för en rullstolsburen person att ta sig in och upp i stadshusets våningar. Jag hade lämnat elmoppen hemma och använde kryckan i stället. Jag visste att huset var fullt med trappor och skulle jag kunna ta del av hela föreläsningen så var det gående som gällde.
Stadshuset var min arbetsplats från det jag slutade internatskolan i Ljungskile och var nyss fyllda 18 år. Jag fick jobb hos Landsfiskalen. Det var då man niade varandra och då man inte fick ha byxor om man var kvinna. Landsfiskalen var en snäll men häftig gammal man som svor så fliserna rök och var full varje onsdag efter att han suttit ting. Domstolsförhandlingarna slutade alltid med middag och när landsfiskalen kom tillbaks till kontoret var han ofta mycket rund under fötterna. Vi titulerade våra två chefer med landsfiskalen och landsfiskalsassistenten. Det var inte alltid som alla essen kom rätt. 1965 omorganiserades polisväsendet och vi skulle alla omplaceras. Jag hamnade hos polisen i Strömstad. I just de lokaler som vi nu traskade igenom. Många minnen dök upp.
Det gamla stadshuset brann ned vid den stora branden i slutet av 1800-talet. Genom en donation av Adolf Fritiof Cavalli-Holmgren stod ett, för den lilla staden med 3.000 invånare, alltför stort stadshus färdigt 1917. Stadshuset är fyllt med mystik och magiska tal. Allt till minne av donatorns föräldrar. Högt upp finns ett rum fyllt med stadens store konstnär Inge Schiöler. Det är det rum där han under en tid satt och målade. Där finns också ett rum fyllt med målningar av Curt Hansson, en annan av Strömstads konstnärer. Vi kom allra högst upp i tornet och kunde se ut över Strömstad och havet utanför. Strömstad är en vacker stad.
Kvällen avslutades hos min guddotter som bjöd på räkor – naturligtvis. Vi äter mycket räkor och ofta. Jag kom hem sent till mamma och såg att alla kartongerna med näringsdryck hade satts in i hallen. Mamma sov.

Onsdag hos mamma

Spasticiteten i benen ville inte ge sig. Jag tror att jag måste ta en större bit av den pyttelilla tabletten. En halv vid sängdags räcker inte längre. Jag tog en halv Sifrol till i natt vid ett-tiden. Då hade jag försökt länge att få bort elstötarna genom att stretcha och också varit uppe och stampat och gått upp och ner i trappan. Inget hjälpte. Till sist somnade jag. Det sätter spår i morgondagen när jag tar en tablett så nära nästa dag. Jag blir så himla trött. Så jag kom inte ur sängen förrän framåt niotiden.

Mamma kollar om tvätten torkat

Mamma kollar om tvätten torkat

Anne-Mette var hos mamma som vanligt klockan halv åtta. Det såg jag i pärmen där alla från hemtjänsten signerar sina besök. En Johan kom vid 10 och trodde att han var först. Han jobbar egentligen i söder men hade nu varit tvungen att hoppa in på norra distriktet. När jag öppnade dörren för honom frågade han om han kommit rätt. Han berättade vem han sökte och frågade om det var något han borde känna till. Jag förstod att hemtjänst hade det besvärligt så eftersom jag ändå var där hos mamma nu så kan jag greja det som behöver göras. Han sa att det stod i hans mobil att han skulle promenera med mamma den dagen. Men det ösregnade så jag frågade om han kanske kunde köpa mjölk i affären tvärs över vägen i stället. Mjölken kom och jag gjorde mannagrynsgröt till mig och mamma. En pytteliten klick till mamma med hallonsylt och gräddmjölk. Inte mycket blev uppätet så jag kompletterade med en honungssmörgås och choklad.

Mamma kollar trädfällningen i trädgården

Mamma kollar trädfällningen i trädgården

Klockan elva kom Monica från rehab för att fixa hörapparaterna och hörslingan till TVn. Den vänstra hörapparaten funkade inte trots att hon rengjorde och bytte filtret. Den måste skickas in för reparation. Så nu har mamma bara en hörapparat. Jag noterade det i dagboken för att hemtjänst skulle få veta.
Monica kollade tv-slingan och det visade sig att kontakten inte var insatt. Nu måste mamma vänja sig vid att alltid trycka på knappen på hörapparaten så att tv-slingan går på. Det var så länge sedan hon använde TVn så hon har nog glömt bort det.
Men jag skall försöka påminna mamma så hon kanske lär sig innan jag åker hem.
Vi äter lunch vid 2-tiden. Äggröra och köttbullar med lingonsylt. Det funkade inte. Jag tog fram lite risgrynsgröt med hallonsylt. Mamma åt bara lite.
Klockan tre kom hemtjänst. Tredje besöket för dagen. Det borde vara det fjärde. De hade missat lunchbesöket. Det är sommartider nu.
Jag tog ledigt från mamma och åkte ut till min kusin och blev bjuden på en fantastiskt god gratäng med lite rödvin till. Jag skulle ju köra hem, men inte förrän senare på kvällen. Det var skönt att få prata på riktigt i några timmar.

Tisdag hos mamma

Jag steg upp klockan åtta. Då satt mamma redan vid köksbordet och hade dukat fram tre kaffekoppar, bröd, smör, honung och ost. Hur man gör kaffe har hon glömt bort. Jag fixar kaffe och mannagrynsgröt och så en honungssmörgås förstås. Grötklicken var inte stor, mer som en fågelskit, med en klick hallonsylt ovanpå och så gräddmjölk. Mamma har magrat så  mycket så hon behöver grädde. Hon blir riktigt nöjd när jag applåderar över att hon ätit upp all maten.

Mamma i köket

Mamma i köket

Anne-Mette från hemtjänsten kommer vid halv nio och ger mamma ögondroppar och pust och Levaxin. Det är de enda medicinerna som mamma behöver. Hon är pigg och glad alla dagar. Förr fick hon sömntabletter för att kunna sova. Hon blev knäpp. Hon gick upp på kvällen och på natten och uppförde sig som ett fyllo. Det var superjobbigt att se sin mamma som en fyllehund. Vi kom överens med doktorn att mamma bara skulle få Alvedon i stället. Mamma visste ju inte vad hon fick så hon sov lika bra med Alvedon. Nu har vi tagit bort Alvedonen också och vi kan inte se att mamma behöver något alls längre. Jag brukar tänka på dem som bara har sjukvården att förlita sig på. Det skulle i alla fall inte funka för mamma. Vi håller stenkoll på allt som händer med mamma. Det vet hemtjänsten, så de hänger på och talar gärna om och föreslår olika förbättringar.
Efter morgonnyheterna är det dags för vila. Jag har kommit överens med Anne-Mette att mamma skall badas när Anne-Mette återkommer vid elva.
Jag förbereder mamma  på att hon skall bada sedan. Mamma vill inte och säger att hon bytte kläder igår. Jag har sett att min lillasyster lagt fram kläder på stolen i badrummet och jag känner att mamma luktar kiss.
Hemtjänst har föreslagit att mamma  skall ha speciella inkontinenstrosor i stället för blöjorna. Så jag ringer till sköterskan på vårdcentralen. Sköterskan tycker det verkar bra. Hon skall beställa så det kommer en leverans till mammas dörr.
Jag ser att inkontinensblöjorna kommit sen jag beställde i förra veckan, men ingen näringsdryck. Jag ringer till ONE-Med och beställer. Mamma vill ha alla sorterna, skogsbär, aprikos, choklad och vanilj.

Mamma jobbar i trädgården

Mamma jobbar i trädgården

Och så var det hörapparaterna. Mamma förlorade hörseln för många år sedan. Hon är gammal skytt och tog flera utmärkelser inom bilkåren. Hörseln har blivit mycket sämre med åren och hon hör så gott som ingenting utan hörapparaterna. Nu funkar den vänstra inte så jag ringer till Monica på kommunens rehab och berättar. Monica lovar att komma i morgon för idag skall hon till Koster och det tar hela dagen. I morgon klockan elva skall hon komma och se över hörapparaterna som mamma har nu. Jag frågar om mamma kan få ett par extra. Det är jättejobbigt när de gamla försvinner och vi letar överallt titt som tätt. Monica lovar beställa en tid på hörcentralen. Det blir nog i september, säger hon.
Klockan närmar sig elva och jag fyller varmt vatten i badkaret. Snart kommer Anne-Mette och mamma skall bada. Mamma vill inte men vi lyckas övertala henne. Mamma kollar att vattnet känns ok. Anne-Mette klär av mamma och med bara lite stöd lyfter mamma det ena benet och sen det andra och kliver ner  i karet. Å så skönt säger mamma när hon lägger sig ner i det varma vattnet. Anne-Mette tvättar håret på mamma och låter henne sedan ligga en stund och känna hur skönt det är. Anne-Mette har ringt till hemtjänst och sagt att hon behöver mera tid så hon kan ta det lugnt. Efter en stund skall mamma upp. Anne-Mette hjälper henne, tar tag i armen, mamma jämrar sig, det gör ont, aj, Anne-Mette blir bekymrad och jag säger att mamma är otroligt ömtålig. Mamma sätter sig på stolen precis bredvid och får hjälp med att smörja in benen och att klä på sig. Mamma kramar Anne-Mette hårt och säger att det var sååååå skönt, tusen tusen tack. Jag rullar upp håret på mamma och smörjer in ansiktet. Nu är mamma jättetrött och lägger sig i sängen. Jag städar rent i badrummet och lägger smutskläderna i tvättmaskinen i källaren. Jag har gått upp och nerför trappan till bottenvåningen fyra gånger redan och det blir många fler innan dagen är slut. Mamma säger att det är bra träning och jag håller med.

Vilopaus i trädgården

Vilopaus i trädgården

Jag ”sätter” Två systrar i öronen och provar den ändrade klänningen framför spegeln.
Anne-Mette skulle komma vid halv två.
Mamma skall ha lunch. Jag värmer en burk med österrikisk gulasch och serverar mamma glass med hallonsylt till efterrätt. Mamma äter pyttelite. Jag skall diskutera mat till mamma med Anne-Mette.
Anne-Mette skulle komma till lunchen men dök aldrig upp. Först klockan halv fyra kom en annan som hette Susanne. Hon berättade att hon jobbar normalt i centrum men hade nu varit tvungen att hoppa in på norr. Hon hade kört massor med mil och var därför jättesen. Kanske hade hemtjänsten räknat in mig i arbetsplanerna för dagen. Annars hade ju mamma inte fått någon lunch idag. Mamma och jag dricker kaffe och mamma äter honungssmörgås till.
Sedan sovdags igen. Jag lyssnar på systrarna. Bara trekvart kvar på boken nu och ärmarna är snart fastsydda på klänningen. Strömstads Tidning är färdigläst och sudokut är löst. Klockan närmar sig sex på eftermiddagen. Tvätten är upphängd. Eftersom hemtjänst var så sena så föreslog jag Susanne att hon inte behövde stanna och att hon kunde meddela att kvällsbesöket kunde ställas in. Jag är ju ändå här och kan greja välling till mamma till kvällsmat och så honungssmörgås förstås.
Men det tog inte slut där. När mamma får för sig att vi måste ha en smörgås före vi går och lägger oss då säger hon det gång på gång på gång på gång på gång. Jag säger nej tack men jag kan gärna ta fram till dig, mamma. Men se det går inte. Mamma vill inte ha, men så säger hon att kanske jag ville ha. Jag låter smörgåsen och chokladen stå framme. För säkerhets skull. , ifall kanske mamma ändrar sig.
Allsång på Skansen är slut och vi går och lägger oss. Fast jag hör hur mamma sjunger i våningen ovanför. Kanske var hon inte så trött ändå. Det är omöjligt att förstå en hundraåring.

Måndag hos mamma

Jag packar ner målargrejer och kläder för några dagar hos mamma. Mobilen har jag laddat med en ny bok, men Åsne Seierstads ”Två systrar” är inte färdiglyssnad än. Pumpstavarna är med och den stora elmoppen är inkörd i bilen. Alla golfgrejer ligger redan på plats längst bak i bagaget. Jag sätter igång Storytel och styr norrut.
Första stoppet blir vid bensinstationen. Andra stoppet  vid laxbutiken i Ljungskile. Jag måste ha med mig färdiga rätter. Det är alltför besvärligt att laga mat hos mamma. Spisvakten tjuter så snart den känner värmen. Den går att stänga av, men att få tyst på mammas alla frågor är inte lika enkelt. Det är tusenfalt fler frågor än från en femåring och jag kan inte be mamma vara tyst.
Nästa stopp blir hos Kriss. Jag köper en blus och en alltför stor klänning. Den var knallorange, min älsklingsfärg. Det gick bara inte att motstå. Jag syr om den. Jag måste ju ändå ha lite pyssel uppe hos mamma. Jag närmade mig Munkedal och såg stora skylten med jordgubbar. Jag svänger av motorvägen och vips stod det en kartong med jordgubbar och en med bigarråer i sätet bredvid mig i bilen. Med Två systrar i öronen och bär strax bredvid fortsätter resan norrut.
Jag packade ur bilen och mamma mötte mig i dörren. Hon blir alltid lika glad. Klockan var framåt tre på eftermiddagen. Jag dukade fram laxgratängen med potatismos. Mamma fick en liten klick tillsammans med en halv honungssmörgås. Kanske hade hon ätit sig mätt till lunch för laxgratängen hamnade i soporna och smörgåsen i kylen. Mamma var trött och lade sig att vila och jag satte mig och sprättade upp klänningen och Två systrar i öronen. ”Två systrar” handlar om två norska muslimska tjejer som drar iväg till Syrien. Det är en förfärlig berättelse om kriget och om hur deras far åker dit för att föra dem tillbaka till Norge, mot deras egen vilja.
Hemtjänst kommer på besök som vanligt runt klockan fyra. Han presenterar sig som Mohammad. Han är mycket pratsam och berättar på så gott som helt felfri svenska att han kom som flykting från kriget i Syrien för ett och ett halvt år sedan. Hans familj finns kvar i Syrien men flyttade från 10 miljonerstaden Aleppo till en annan stad när Aleppo blev bombat. Själv befarade han att han skulle bli inkallad och därför flydde han. Jag hade berättelsen från boken i mitt huvud och förstod lite av det han berättade. Nu hade han lyckats få jobb i hemtjänsten över sommaren. Han brukade sjunga med mamma, sa han. Fast jag tror kanske det mest är mamma som sjunger för det är hennes sätt att umgås med alla obekanta som kommer från hemtjänst. Hon hör superdåligt och är mycket senil nu. Det går inte att föra något riktigt samtal. Mohammad frågar mamma om hon vill bada. Mamma är bestämd och säger nej, det vill hon absolut inte. Mohammad ger upp och säger hejdå. På vägen ut lämnar han sitt telefonnummer. Han vill gärna ha hjälp med att få tag på en lägenhet i Göteborg. Han tänker fortsätta läsa i Göteborg och skall bli advokat.. Det är nog många år tills dess för först skall han läsa tre år på gymnasiet, säger han.
Jag sätter in ”Två systrar” i öronen och fortsätter med min klänning.

Doftschersmin hos mamma

Doftschersmin hos mamma

Mamma kommer upp och sjunger Sigge Fürsts ”God morgon, god morgon”. Hon har precis vaknat och tror att det är morgon. Det där med dag och natt kan inte mamma hålla ordning på alls. Hon frågar om vi skall sätta på en smörgås. Jag gör i ordning välling och serverar i en mugg och så en honungssmörgås förstås.
Efter nyheterna klockan halv åtta tittar vi på ABBA. Sista hemtjänstbesöket kommer klockan halv nio och Niklas ger mamma ögondroppar och en pust av inhalatorn mot astman. Mamma fick en flaska med näringsdryck och sedan var det sovdags.

 

Inkontinensbesvär

I maj förra året fick jag en kallelse till Doktor Yr på sahlgrenska. Jag skulle komma i början av juni för undersökning av mina urinvägar. De pumpade mig full med vatten och kollade hur jag kunde hålla och hur mycket blåsan klarade av innan det rann över. Doktor Yr beslutade att jag skulle opereras. Urinröret skulle hängas upp som i en hängmatta. Jag minns att de sa att hängmattan inte skulle vara för hårt spänd för då kanske inget skulle kunna rinna ut.
Den första december blev jag kallad för information. Jag fick veta precis vad som skulle göras innan och under operationen. Det var en noggrann och omfattande information. Operationen skedde i mitten av december på Östra sjukhuset och tog en dag. Jag fick ligga kvar om jag ville men jag ville hem och åkte hem på sena eftermiddagen.
Sedan fick jag en förfrågan i februari om vad jag tyckte om resultatet. Jag skrev tillbaks att jag inte tyckte det blivit någon skillnad alls. Fortfarande var jag tvungen att gå med stora blöjor vart jag än skulle, ja även här hemma. Fortfarande kunde jag inte dricka utan att bli rädd för att kissa ner mig. Och kaffe var inte att tänka på. Då var det bebisblöjan som gällde, för säkerhets skull.
I mars fick jag ett brev från en vårdenhetsöverläkare som tyckte det var tråkigt att höra att jag inte blivit bättre efter operationen. Hon skrev att TVT-bandet (hängmattan) funkar så att det minskar läckaget som kommer p.g.a överrörlighet  i framväggen av slidan. Om urinröret i sig inte håller tätt är det inte säkert att det hjälper med TVT-band. Vårdenhetsöverläkaren meddelade att hon tagit kontakt med doktor YR för ny tid för planering för en ytterligare åtgärd.

Doktor Yrs teckning över hur urinrören tas bort

Doktor Yrs teckning över hur urinrören tas bort

I juni fick jag kallelse till doktor Yr. Jag skulle komma den 3 augusti. Så jag var där igår. Nu har jag varit på urulogen några gånger och kommer alltid in på den tid som står i kallelsen. Jag kom i jättegod tid. Det är ofta svårt att få p-plats vid Sahlgrenska, men eftersom jag har handikappkort så går det ganska snabbt. Jag satt i väntsalen och tittade på doktor Phil på TV4. Han diskuterade med en familj som hade bekymmer med den yngsta dottern. Tyvärr blev jag inkallad precis på minuten och missade slutet på programmet så jag fick aldrig reda på vad doktor Phil kom fram till för lösning för familjen.
Doktor Yr bad mig sitta ner och frågade om jag ville träffa Gerd från Torsby. Gerd kom in och drog upp sin tröja. Där såg jag vad doktor Yr hade tänkt sig för lösning på mina inkontinensproblem. Under tröjan hängde en plastpåse som satt fast i magen, lite snett nedanför naveln. Gerd var alldeles lyrisk när hon berättade om sin påse. Hon hade fått ett nytt liv sa hon. Hon hade haft påsen sedan i april. Nu kunde hon alltid vara säker på att inte kissa ner sig, så som hon gjorde alla dagar innan påsen kom in i hennes liv. Så då så, det var väl inte så mycket att fundera över då. Doktor Yr sa att det var en stor operation. Jag sa att det var väl något i stil med att föda barn. Hon svarade att tja, men påsen blir du inte av med.

Doktor Yrs teckning över hur det blir efter operationen

Doktor Yrs teckning över hur det blir efter operationen

Doktor Yr ritade upp hur operationen skulle göras. Rören från njurarna skulle sys ihop med en decimeterlång bit av tunntarmen och ledas ut i ett hål på magen. Så urinen skulle fortsättningsvis aldrig komma ner till urinblåsan. Det skulle bli 100 % säkert, sa hon. Vilken lycka. Gerd berättade också att hon hade på doktor Yrs inrådan anmält sig till vattengympa. Med en baddräkt som smiter åt så skulle inget synas av plastpåsen.
Sedan kom jag in till en sjuksköterska som berättade om de olika slag av påsar som fanns att välja på. Jag sa att eftersom jag inte ens vet vad jag skall välja på när jag skall köpa Expressen eller Aftonbladet så blir det besvärligt. Han sa att det där är hans profession så det kan han bäst avgöra. I samråd med mig, lade han till. Han berättade också att jag skulle ligga inne i en vecka-10 dagar. Oj, så länge, det hade jag inte väntat mig. Ok, jag brukar ju inte få hemlängtan förrän efter 14 dagar så en vecka-10 dagar skulle väl gå bra. Jag ser fram emot en kallelse så snart som möjligt för operationen. I slutet av januari åker jag ju till Teneriffa och det skulle vara bra att få det fixat innan dess.

Schack

Jag vaknar tidigt. De första nyheterna hör jag klockan sex. Ibland somnar jag om men hör när det talas om något mera intressant. Idag berättades om reko-ringen. Det handlade om mat som säljs direkt från producent till konsument. Tänk att äntligen slippa dåligt importerat kött långbortifrån när man kan köpa från en bonde i närheten där kossorna fötts upp på gräs och inte fått en himla massa penicillin i förebyggande syfte. Då kanske även jag kan börja att äta lite kött och tycka att det är gott. Men bara kanske och med goda kryddor. Som det nu är så äter jag mycket fisk och skaldjur. Igår fick vi trevligt besök och bjöd på stekt makrill med gräslökssås och potatis.
Efter nyhetsmorgonen sådär framåt halvåtta kör vi igång med morgongympan. Vi sätter på dvd´n med filmen från Vintersol. Jag sätter mig på pallen framför tv´n och Sandra kör igång. Vi rör axlarna runt runt framåt och bakåt och sedan plockar vi äpplen, sträcker armarna högt upp och sen stora sköna simtag, framåt och åt sidorna. Å det är skönt, hela kroppen kommer igång. På väggen runt t´n finns mina målningar upphängda. Jag är säkert jätteknäpp, men jag njuter faktiskt av bilderna. De ger mig glädje och energi varje dag. Alla de där människorna som jag målar pratar, skrattar, umgås och verkar trivas med livet. Det smittar liksom av sig på oss när vi sitter där på våra pallar och följer Sandras instruktioner. Efter en halvtimma är morgongympan slut och vi säger varje morgon: hur i allsindar klarar sig människor utan morgongympa. Man blir glad och kroppen känns pigg.

Akryl 33x20 cm

Akryl 33×20 cm

Efter frukosten planerar jag dagens arbete. Jag har bestämt mig för att måla två små bilder varje dag den här veckan. Sedan tänkte jag ta mig an lite större dukar.  Det är alltid lika spännande att se vart det tar vägen.

 

Vi hade som sagt besök av kompisar igår. En berättade att hon hade tänkt att börja spela schack. Oj det var länge sedan. Så kul. Jag tog genast fram schackspelet som stått oanvänt sedan 10-15 år tillbaka.

Mitt fina "onyx"-schackspel

Mitt fina ”onyx”-schackspel

Jag köpte det en gång i San Marino. Det skulle vara av onyx fick jag veta. Nu efter drygt 40 år har vi, till min stora besvikelse, konstaterat att det där med onyx kan man nog ta med en nypa salt. Men so what, onyx eller inte, det går ju att spela schack på. Så vi körde igång, min väninna och jag.
Båda våra män blev intresserade och kunde inte vara tysta utan blandade sig i våra drag. Så nu har jag hittat ännu en bra sysselsättning. Det blir schack i fortsättningen. Nu låter vi spelet stå framme. Ännu en träning – för hjärnan.

Handikapp-grader

Dagarna springer fort trots att jag inte tycker att jag gör något. Det blev mycket efterpyssel efter resan. Vi var hos mamma och hälsade på och som vanligt klippte jag gräset. Det är min arbetsuppgift när jag är där. Mamma var pigg som vanligt, men man ser att hon behöver mer vila nu än förr. Näringsdrycken hos mamma var slut liksom inkontinensskydden. Så nu har jag ringt och beställt det hos OneMed. De kommer om en vecka.

Inkontinensskydd Tena Extra

Inkontinensskydd Tena Extra

Visst är det en lycka att man kan få sådant gratis och hemlevererat till dörren.
Mina egna inkontinensskydd tog också slut i Australien. Jag hade hela god-jul-väskan full och den räckte precis. Nu skall jag iväg till urulogen på torsdag. De skall se vad de kan göra åt mitt kisseri. Det funkar med blöjor men visst skulle det vara kul att känna sig säker utan att behöva bära med sig blöjor i handväskan var jag än går.

Och så har jag räknat ut kostnaderna från Australienresan. Som gammal revisor och med en son som jobbar på bank så är det inga problem med att avräkna. Allt finns bokfört på kontokortsspecifikationerna. Då blir det lätt att fördela. Tänk att vi trots att det är ganska dyrt att leva i Australien, klarade oss med ca 10.000 per person till mat och utflykter i hela tre veckor. Det kan man inte klaga på. Men så har jag en son som är en fena på att laga bra mat.

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-. Jag får leta vidare.

När min elmoppe gick sönder i Australien och vi var inne hos en reparatör fick jag se hur mycket det finns att välja på. Så nu har jag varit inne och kollat på elmoppar. Det finns massor av leverantörer. Tyvärr skriver inte alla ut priserna så jag har mejlat till flera. Det skall bli spännande att se vad de kostar. Nu när jag aldrig mera skall checka in min moppe, utan alltid köra den själv vid mellanlandningarna, så gäller det att ha en moppe som är enkel för flygpersonalen att hantera. Jag såg en moppe som kan fällas ihop jätteenkelt och köras vidare på sina hjul, ungefär som man kör en resväska. Det kommer flygpersonalen att gilla. Dessutom är batteriet enkelt att lyfta ur och väger bara drygt två kilo. Jag kan lägga det i handbagaget. Då blir det inget tjafsande med vad det är för sorts batteri o.s.v. Och den allra största lyckan är att inte behöva bli ställd någonstans i väntan på att assistansen skall komma och köra. Det skall bli intressant att se hur det kommer att funka. Någon gång har det hänt att jag inte checkat in och då står moppen framställd nedanför trappan som leder upp till planet. Jag tror att om man inte kan gå alls så kan de nog ta en ner med hjälp av en hiss och där ha moppen framställd. Det där det där med samordningen med assistansen som är så bedrövlig. Man känner sig som ett kolli som de ställer någonstans och det vill jag inte ha mera. Min son tyckte att alla i samband med flygbeställningen skulle kunna beställa handikapp-grad 1 eller 2 eller 3. Ett skulle stå för högsta hjälpen, de som inte kan gå alls, två för såna som jag som kan gå mycket korta sträckor och tre ganska friska men p.g.a något annat inte klarar sig själv. Jag tyckte det var ett strålande förslag. Min man tyckte det kanske var illa att dela in folk i handikappgrader. Men om det hjälper oss att få just den hjälp vi behöver, varken mer eller mindre, så är väl det ok. Undrar vad ni andra tycker.

Vardagsrutinerna på plats

Bougainvillean i verandan

Bougainvillean i verandan

Nu börjar rutinerna ta över min vardag. Så skönt. Efter morgongympan så där vid halv åtta är det frukost. Jag har märkt att min mage växer så det är nog bäst att minska på frukostens omfattning. Havregrynsgröt, ett kokt ägg en liten smörgås med ost, kaffe och juice är nog i mesta laget. Men jag kom igång i Australien med att äta gott. Där åt vi bacon och ägg på en rostad brödskiva till frukost. Några säger ju att om man äter ordentligt med proteiner så dröjer det innan man blir hungrig igen och då jämnar det ut sig. Jag är inte säker på vem som har rätt. Jag får nog fortsätta att prova mig fram.

Maskeradbalen i akryl 100x70 cm

Maskeradbalen i akryl 100×70 cm

Efter morgonbestyren så längtar jag ut till kuvösen. Eller uteverandan som jag tycker bättre om att kalla vårt fina ljusa rum. De är min ateljé på sommaren och en stor del av året så länge det inte blir alltför mycket extra uppvärmning som skall till. Jag älskar ljuset. Vi lever mest i uterummet. Jag förstår inte hur det kan komma sig att det fortfarande byggs hus med små fönster. Att gå omkring där inne i mörkret på vår nordliga breddgrad kan inte vara nyttigt för humöret. Även om det är grått ute så känns det ljust när jag kommer ut i verandan. Jag blir på ett strålande humör och kör igång med måleriet direkt. Igår blev det nog den sista lite större målningen innan utställningen i september. Jag har tio mindre dukar som väntar på att bli använda. Det är inte lika kul att måla små bilder men jag utsätter mig gärna för det som jag inte tycker är roligt också. Alltid lär man sig något.

Resans slut

På pumpstavsprommis vid soluppgången

På pumpstavsprommis vid soluppgången

Tre veckor är så pass lång tid att man får tid att reflektera över det speciella. Människorna är otroligt lättpratade. Frågar man efter vägen så tar det lång tid att få svar. Det är ju så mycket man kan prata om utöver att bara beskriva vägen.
Det där med värmen som på sommaren ofta går upp till 40 grader sätter spår. Husen är byggda så att inte solen kommer till. Det kan bli lite mindre glädjande för oss nordbor som vill ha sol hela tiden.
Vi fick säkert den bästa lägenheten eftersom vi beställde för så lång tid och i så god tid före ankomsten. Den låg i skuggan. Det var mörkt inne och kallt ute på vår altan när vi skulle äta frukost. Det gällde att ta vara på dagarna. Vi var alltid uppe med tuppen eftersom dagarna var så korta, sex till sex. Något kvällshålligång fanns inte. Allt var stängt och nedsläckt redan runt nio. Och vi var inte ensamma med den dygnsrytmen. Tidiga morgnar fylldes hela strandpromenaden med gående och springande människor och på frukostrestaurangerna fanns inte ett bord ledigt.

Son och sonson som fixar middagen vid gårdsgrillen

Son och sonson som fixar middagen vid gårdsgrillen

Vi drygade ut reskassan genom att använda grillplatserna som fanns lite varstans. Vi hade en sådan på vår gård och det fanns flera längs strandpromenaden. Det var bara att sätta på gasen och vänta tills plåten blev tillräckligt varm. Sen kunde man lägga på korven eller köttet. Det var viktigt att man gjorde rent efter sig. Vi körde ibland med folie under för att slippa rengöringen. Vem som stod för omsorgen och kostnaderna för dessa grillplatser har jag ingen aning om, men de var helt gratis överallt. Och de var populära. Vi såg ofta stora familjer som samlats runt grillstationerna.

Australiensisk gran

Australiensisk gran

Hur är det nu? Går solen upp i öster eller i väster. Solen gick åt fel håll när vi satt och åt frukost.
Och barren på granarna står rakt upp.

Men annars är det sig likt. Man känner sig som hemma. Nu var det dags att ge sig iväg.
Efter avskedsmiddag med sonsonen som har en termin kvar i skolan så knallade vi iväg till den förbeställda bussen med all packning.
Jag hade beställt assistanshjälp även för hemresan. Vi checkade in all packning, men fick behålla elmoppen fram till gaten. Väl där tog en mycket bestämd flygpersonal hand om elmoppen men fick mig att plocka av det stora batteriet. De stoppade ner det i en påse och gav det en egen incheckningslapp.

Provkörning av elmoppe

Provkörning av elmoppe

14 timmars flygning och vi var framme i Abu Dhabi. En man väntade på mig med en rullstol precis nedanför flygplanets trappa. Usch så illa jag tycker om det. Han körde mig några få meter fram till den väntande bussen och vände rullstolen så han kunde lyfta mig in i bussen utan att jag behövde gå ur. Mysigt eller hur? Bussen körde till terminalen. Mannen var borta och hjälpte några andra så jag reste mig och började gå ur bussen. Men jösses vilken fart han fick. Han skulle ju lyfta mig ur. Men då kom en annan man fram och sa att det var ok. Men jag fick allt sätta mig i rullstolen igen. Han körde mig några få meter till en väntsal där jag satt och väntade jättelänge tillsammans med några andra i rullstol. Människor kom och gick och visst är det intressant att filosofera över var de kom ifrån eller vart de skulle åka, att se deras olika klädsel och att iaktta hur en del var superstressade och andra lugna vana resenärer.
Där satt jag. Till sist kom en man som körde mig ut i drygt 40 graders tryckande värme. Han körde mig runt flygplanet, nej fel sida, runt igen, bakom planet fram till en stor container där jag blev parkerad, han tryckte på en knapp och vi åkte upp och containern stannade strax framför en dörr till planet. Där väntade vi länge innan flygplanspersonalen upptäckte oss genom rutan och öppnade dörren. Då fick jag gå ur rullstolen, hänga handväskan på ryggen, bära med mig god-jul-påsen som nu var så gott som tom och samlade ihop stavar och kryckan och knalla fram till min sittplats. Väntetiden i Abu Dhabi var drygt två timmar. Jag hade hellre haft med mig min egen moppe och knallat omkring i affärerna än att sitta i ett rum på källarplan i väntan på att någon skall köra mig ut till nästa plan.

23,5 kg vikt och batteri 2,3 kg

23,5 kg vikt och batteri 2,3 kg

Efter sju och en halv timma landade vi i Amsterdam. Väl där stod en rullstol framkörd ända fram till flygplanets ingång. Jag blev körd en kort sträcka fram till ett fordon som liknade en golfvagn. Precis när jag satte mig kom jag på att jag glömt mina glasögon i stolsfickan framför där jag suttit. Men mannen som körde golfbilen hade bråttom och körde iväg. Schiphol är ingen liten flygplats så vi åkte en lång sträcka innan han stannade. Han började ringa runt för att få klart för sig vad jag skulle göra för att få tag i mina glasögon. Jag skulle säga till där och lämna en lapp där. Sedan försvann han och sa att en annan skulle hjälpa mig vidare. Efter trekvart kom en ung mysig tjej. Jag flyttades över till en rullstol och hon körde mig genom hissar och förbi långa sträckor med restauranger och affärer. Vi bytte till en golfbil någonstans på vägen och fortsatte tills vi kom fram till gaten. Jag försökte få henne att ta kontakt med någon av dem som mannen hade ringt till om mina glasögon, men det var kört. Hon sa att jag måste skicka en förlustanmälan när jag kom hem. Jag reste mig ur golfbilen och gick genom gaten fram genom korridoren, nerför trappan och in i bussen som körde ut till planet. Jag gick ur bussen och fram till trappan som ledde in i planet. Sist i kön stod en göteborgsfamilj som liksom vi varit i Brisbane.

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-

Jag fick hjälp med att bära upp stavarna och kryckan. Bara en dryg timma kvar och sedan hemma.
Gissa om jag kommer att boka assistans någon mer gång. I fortsättningen kommer jag att se till att få med mig min elmoppe själv fram till gaten när jag skall på planet och att de kör fram den till flygplanstrappan när jag skall jag skall gå av planet. Den där tjejen på Schiphol sa att flygplanspersonalen gillar att man checkar in elmoppen för hela resan men att hon som assistanspersonal tycker att det är bättre att man sköter transporterna själv om man kan. Jag kommer att följa hennes råd. Någon mer incheckad moppe kommer aldrig mer från mig. Och när jag vunnit på lotto skall jag köpa en sådan där ny fin där batteriet bara väger drygt ett par kilo och jag kan lägga ner det i min handväska.

Tillgänglighet down under

Vi åkte buss härs och tvärs och tåg och båt. Ingenstans var det några problem för mig att ta mig fram.

Nerför rampen från bussen

Nerför rampen från bussen

När jag stod på busshållsplatsen och bussen stannade framför mig kom chauffören snabbt ut och lyfte med sig rampen som låg nedfälld i golvet på bussen. Det var bara att köra in och ställa ifrån mig elmoppen på handikapp-platsen. Betalningen tog han sällan emot eftersom det skulle ta tid att vänta på att jag skulle knalla fram med pengarna. Som pensionär och icke australiensisk medborgare så gick det inte att köpa busskort, som man normalt betalar med, så jag måste betala kontant. Men man får bara 50-lappar ur bankomaten och busschauffören hade aldrig så mycket växel så det blev att åka gratis nästan hela tiden. När jag skulle gå av lyfte chauffören upp rampen igen och när jag åkte av önskade alltid chauffören ”have a good day”.

På utflykt i Brisbane

På utflykt i Brisbane

Vi åkte till Brisbane med tåget en dag. Jag blev glatt överraskad när en tågpersonal/man ställde sig bredvid mig på handikappmarkeringen med en rulle under armen, som visade sig vara en ramp. När tåget stannade framför oss rullade han ut rampen, sa varsågod och jag körde på tåget. Så enkelt, så lätt. Jag kände mig inte alls handikappad. Hissar fanns överallt väl markerade och alla offentliga toaletter hade bred dörr som kunde öppnas med knapp på utsidan och var alltid gratis. När elmoppens batteri var på upphällningen var det dags för lunch. Då ställdes elmoppen på laddning. Vi hade alltid sladdar och adapter med i korgen. De flesta affärerna var lätta att köra in i och det fanns gott om plats.

På promenad längs stranden i Mooloolaba beach

På promenad längs stranden i Mooloolaba beach

Vår egen strandpromenad i Alexandra Headland och Mooloolaba beach, som var ett par mil lång, hade uppbyggda träramper längs hela stranden. Promenaderna där blev många och långa, tidiga och sena. Jag växlade mellan pumpstavarna och elmoppen. På toastationerna som fanns lite här och där längs stranden kunde jag ladda moppen.
De långa promenaderna barfota i sanden med pumpstavarna var fantastiskt bra. Sanden krävde att jag lyfte fötterna. Det var bra träning. Och stavarna hjälpte bara det nödvändigaste för min urdåliga balans. Det var också bra träning.

Gåträning med pumpstavar i sanden

Gåträning med pumpstavar i sanden

 

 
Vi hade hamnat i surfarnas paradis. Tyvärr var det inte lika bra för mig som är utan balans. Jag klarade inte att bada. Det var 21 grader i vattnet och jag hade verkligen önskat att jag kunde bada. Men jag vågade inte. Hade jag hamnat under vattnet så hade jag aldrig kommit upp. Jag bestämde mig för att det där med bad får vänta tills jag kommer hem. En dag trodde jag att jag skulle kunna ta mig ner i utepoolen på hotellet, men usch så kallt. De kalla nätterna gör att vattnet inte hinner bli varmt trots att solen ligger på hela dagarna. Men som sagt, det är vinter i Australien.