Black Sabbath

Plötsligt fick jag en dipp i humöret. En Black Sabbath. Helt plötsligt kommer det över mig. Det händer inte särskilt ofta. Kanske någon gång i kvartalet. Jag blir deppig och ligger bara och sover och sover och sover och är jag vaken så gråter jag och tycker att allt omkring mig är bara skit. Det kan pågå i ett dygn, sedan är det över som om ingenting har hänt.

På höstpromenad i Göteborgs Botaniska trädgård, där man kan låna elmoppe

På höstpromenad i Göteborgs Botaniska trädgård, där man kan låna elmoppe

Jag vaknar till ny morgon med samma jämna humör som jag alltid har normalt. För jag är ju ingen ledsen person. I alla fall så kämpar jag tappert för att inte vara det. För det är inte alls enkelt att ha ett bra humör alla dagar med MS i kroppen. Det är jobbigt att inte låta sjukdomen ta över livet. Man måste tänka alla dagar på det. Man måste se till att ha det trevligt. MS är känd för att göra människor deppiga. Jag tror att den här deppigheten kom över mig på grund att jag tar i för mycket och tror att det skall gå att göra allt det där som jag så gärna vill. Jag blev helt enkelt överansträngd.

Botaniska i Göteborg en vacker höstdag

Botaniska i Göteborg en vacker höstdag

Jag började det nya året med att träna på gym. Jag hade en sjukgymnast som tränare. Tyvärr var han nog inte så kunnig på MS. Och det var väl det jag ville. Att ha en tränare som hela tiden säger till mig att jag skall ta det lugnt är ju inte det jag gillar mest. Men vad är det som är lagom? Jag vet inte. Jag har under alla mina snart tjugo år som MS-sjukling försökt att komma underfund med var min gräns går och jag har aldrig lyckats. Gym-träningen gjorde att jag hade ont överallt. Eller var det verkligen träningen som gjorde det? Syendet blev ett gift. Jag tänkte alla stunder på att jag måste hinna klart alla fem kapporna innan den 21 mars. Det var så himla kul. Jag var verkligen på G.

Det är inte över än. Jag vill fortfarande ha färdiga alla fem kapporna till visningen den 21 mars. Och jag gillar verkligen att träna. Men kanske behöver jag inte driva mig så hårt. Jag behöver ju inte tävla med mitt eget mål. Jag behöver ju inte ligga en vecka före schemat för att vara nöjd.

I potatissättaretagen

I potatissättaretagen

Nu blev jag kass. En skitstövel sa alltid pappa när han tyckte att han var så svag så han inte var till någon nytta. Jag minns när vi skulle sätta potatis det sista året som han levde. Då tyckte han det var bedrövligt att han inte kunde vara med och jobba. Jag vet hur det känns. Att inte kunna vara med och jobba och bara sitta och titta på. Det är inte kul. Man känner sig värdelös – en skitstövel.

Jag var på vattengympa igår. Det är så himla mysigt. Jag tar i allt jag kan. Jag andas djupt. Då kan jag ta i mera. Efter hand kände jag att det onda i baken under midjan avtog alltmer. Jag kände mig riktigt pigg när jag gick ut från vattengympan och tänkte att det där skulle jag ju kunna utöka till två gånger per vecka. Jag skyndar mig hem för jag måste ju ha klart den där årsredovisningen som vi skall gå igenom klockan 12. Nu är jag igång igen. Årsredovisningen blev klar och deklarationen också. Inget blev sytt under hela den gångna veckan. Hela den veckan som jag jobbat in och som jag var så mallig över för att jag låg före schemat med. MS-en är i vägen. Men ibland brukar jag säga till min käraste att det är tur att jag har MS, annars hade han fått det jobbigt med mig.