Förebilder

Äntligen har jag kommit igång med mina fina pumpstavar. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara att använda dem efter att jag tränat så dåligt under våren, men det går jättebra. Jag var mest rädd för att min balans inte skulle klara det. När jag går med rollatorn så tynger jag mig på den. Det avlastar benen lite. Jag trodde inte att benen skulle orka att bära upp kroppen och när jag blir trött så blir balansen mycket sämre. Men det blev nästan tvärtom. Det var sjukgymnasten på Sahlgrenska som tyckte att jag skulle skippa rollatorn och prova med stavar. Han sa att det skulle ge kroppen bättre rörelse och hjälpa till i gången. Jag förstod inte då vad han egentligen menade men nu fattar jag. När jag för fram armen och sätter i staven och skjuter ifrån så gungar överkroppen med och får igång det motsatta benet att lättare ta sig framåt. Det blir en rörelse som berör hela kroppen. Den rörelsen kan jag aldrig få fram om jag inte sträcker ut hela kroppen, så med rollatorn funkar det inte. Där är jag faststängd med händerna och då går det inte att få till svingrörelsen. Och pumpstavarna är perfekta för balansen. Det blir inte stumt när jag sätter dem i marken utan de tar emot på ett mjukt sätt. Och jag sträcker ut. Fram med hälen och avslutar steget ända framme i tårna. Utan bra balans klarar man inte det och där hjälper stavarna perfekt. Nu är jag inne på min tredje träningsdag på raken och det känns jättebra. Visserligen är jag alldeles slut i benen efteråt, men det är ju det jag skall träna upp.Jag går runt ängen utanför huset och upp förbi dagiset. Det är inte särskilt långt. Det tar ca en halvtimma med min takt. Jag tänker på vartenda steg jag tar. Om jag slarvar faller jag, så det gäller att fokusera.

Mamma på träningscykeln

Mamma på träningscykeln

Jag har förebilder. Min mamma som fyller 98 till jul tränar så gott som varenda dag på sin träningscykel som står framför tv´n i vardagsrummet. Om jag tränar ordentligt kanske jag också kan blir så där gammal. Jag blir alldeles euforisk i hela kroppen vid tanken. Jag fantiserar över om också jag kan fixa det där Göteborgsvarvet igen. För sådär 25 år sedan sprang jag varvet, som är en halvmara, på 2,05 timmar. Jag minns att David Lega vid ett fyllekalas slog vad om att han skulle kunna fixa Göteborgsvarvet kommande år och jag tror faktiskt att han genomförde det. Om han kunde så… Men jag har fler förebilder. Visst minns vi Anna-Carin Ahlquist som tog guld i bordtennis när hon var runt 40 år. Hur tusan fixade hon det? Hon har också MS och träningen måste varit jättejobbig. När vi MS-skadade skall träna så måste det ju ske med myrsteg annars sätter det sig i huvudet och så kommer ”bakruset” efteråt som slår ut all ork. Så är det i alla fall för mig.

Nu är jag så himla pigg. Mina Fampyra-piller har jag lagt på hyllan sedan en vecka tillbaks. Jag tyckte att biverkningarna kom krypande. Jag letade upp bipacksedeln och läste. Då förstod jag att det var därför jag hade mera kramper, det var därför jag blivit mera vinglig, det var därför jag fick lite ont i halsen och att det var därför jag gick igång som om jag druckit 10 koppar starkt kaffe. Hela jag kokade. Jag läste vidare. Urinvägsinfektion, ångest, illamående, förstoppning, trötthet och andningssvårigheter kände jag inte av, men det jag kände räckte för att lägga av. Så nu är jag där igen. De enda piller som hjälper utan biverkningar är Beckerdals homeopatpiller. Jag fick ett brev från doktorn på Sahlgrenska för en månad sedan som jag inte svarat på. Han föreslog där att jag skulle prova Saroten för att få bort spasticiteten i benet. Jag såg alla berättelserna på internet om mängder av biverkningar, så det vill jag inte alls prova. Jag skall skriva till honom och berätta att jag fortsättningsvis avstår både från Fampyran och Saroten. Av Fampyran skulle jag få bättre gång. Jag tar stavarna i stället och för att få bort spasticiteten så har jag beställt tid hos doktor Löfving. Han skall ge mig botoxsprutor på tisdag. Så någon gång i slutet på nästa vecka så kommer jag förhoppningsvis att få sova hela nätterna. Och sedan blir jag nog ännu piggare. Från och med imorgon så har jag ju ett helt år på mig att träna till Göteborgsvarvet. Jösses vilken mysig dröm. Den lever jag länge på.