Jag hoppas ni ser att hösten är här. Det är så otroligt vackert med alla dessa färger. Vi som är födda just vid den här tiden kan känna oss stolta. Det riktigt sprakar om det

Amerikanska blåbär

Om någon trodde att man kan få elmoppe på statens bekostnad utan kontroll är det fel. Jag har just suttit och skrivit ett brev till min läkare, där jag ger min förklaring till varför jag har behov av elmoppe. Jag behöver läkarens bekräftelse på att den behövs i min vardag.

brev till doktorn

Arbetsterapeuten skall ha bekräftelsen från doktorn på att jag har kontinuerligt behov av eldriven rullstol för att klara förflyttning där manuell rullstol inte kan uppfylla behovet och detta inte är tillfälligt. Målet skall vara att möjliggöra förflyttning i bostad och/eller där jag dagligen rör mig.
Doktorn skall också bekräfta att jag inte har några psykiska besvär, ingen kognitiv funktionsnedsättning eller dålig syn eller reaktionsförmåga.
Eftersom jag var hos doktorn för några få månader sedan vet han säkert redan hur det står till, men jag vill vara på den säkra sidan så jag skrev några rader ändå. Det skall bli spännande att se vad Raija kan göra på Statens bekostnad. Jag behöver säkert en annan bil med större bagage och en arm som kan hjälpa mig att lyfta ur och i rullstolen. Men vi får ta en bit i sänder. Wish me luck

Lördagen och söndagen har gått i träningens tecken. Ja inte på gym, utan i vår nybyggda veranda. Den skall ju målas också. Jösses, det var inte gjort i en handvändning. Vi var tre pers som jobbade i flera timmar båda dagarna och ändå har inte mer än hälften blivit gjort. Men det blir fint

bra träning

verandan under målningsarbetet

Jag hade hoppats på att ha det klart till helgen, men jag har insett nu att det inte går att hinna med det. Tyvärr. Det hade varit mysigt att duka för födelsedagskalaset där ute. När väggarna blivit målade, ja det är ju mest fönster men det tar tid ändå, så skall golvet oljas. På burken står det att oljan är dammtorr efter 5 timmar, övermålningsbar efter 10 timmar och att härdningen tar 5-6 dygn. Innan dess kan man inte ställa tunga möbler ovanpå. Så födelsedagskalaset får dukas i vardagsrummet på biljardbordet som vanligt. Göran tycker att det blir ok att ställa ut biljardbordet i verandan när den blivit klar. Det är skönt att få mera space i vardagsrummet. Vi är ju två som bor ihop och då gäller det att justera sina tyckanden lite då och då. Men det är kul. Man kan se tillbaks och minnas att där blev det min åsikt som gick igenom men där drog jag det kortaste strået. När Göran fick cortison i samband med cancerbehandlingen hittade han på en himla massa. Verandan var en. Nu är jag jätteglad att den kom till. Jag längtar tills jag kan ta ut mitt staffli där i ljuset och stå och måla. Verandan är isolerad och golvvärmen kommer från den nyinstallerade solvärmen (så länge solen skiner). Genom plasttaket och alla fönstren flödar ljuset in. Som den nyblivna pensionär jag blir nästa tisdag så behöver jag allt ljus jag kan få. 4 timmars målning är inplanerade idag – effektiv tid. Med min kapacitet så tar det mycket längre tid. Jag måste ta hänsyn till min kropp. Visst låter det trist. Men man vänjer sig även vid alla dessa pauser. Jag kan skriva på min blogg, jag kan läsa eller kanske bara filosofera en stund. Det är trivsamt det också.

Utbyggnaden av huset blev färdigsnickrad i torsdags. Jag ställde en budapestlängd som avskedsfika till Jimmie och Klas som jobbat för oss under några veckor. Själv for jag iväg till vattengympan som började kl 8 så de fick tyvärr fika själva. Fredagsmorgonen var jätteskön. Ingen ringde på dörren klockan 7, jag kunde läsa GP i lugn och ro. Men det varade inte så länge. Jag kom på att jag måste kolla hur vi skulle kunna få ordning på betonggolvet i den nya verandan. Lyckligtvis har vi kompisar som kan hjälpa till. En betongslip grejades fram med hjälp av kompisens kontakter och sedan startade ett riktigt skitjobb. Betongen yrde runt. Ansiktsmasken och glasögonen hjälpte men det var inget mysigt jobb. Och tungt att hålla slipen var det också. Göran kom hem efter MC-turen och tog vid. Då gick det snabbt.
Efter en dusch och ombyte så var jag fit for fight för att ge mig iväg till Maries vernissage. Det var en fantastisk utställning med målningar i akryl och olja, foto och sist men inte minst hennes bok full med otroligt fina dikter. Jag gillar mest dikten som heter ”hjälp mig inte”. Den handlar om att hon helst vill be om hjälp före hon får den. Jag skall fråga henne om jag får skriva in den här i min blogg. Jag skulle så gärna vilja visa den för er.

Jag blev jätteglad i morse när en av tjejerna vid vattengympan berättade att hon inspirerats av det jag skriver i min blogg. Hon sa att nu skall hon anmäla sig till kören. Hon hade redan varit på första gången i kurs om kroppskännedom. Efter att ha genomgått en cancerbehandling och en massa andra ont-ont i kroppen så vill hon förstå hur man kan tänka annat. Kul, kul. Nästa vecka har vi bestämt avsluta gympan med frukost på Dahlheimers hus.
Som en väl uppvärmd degklump tar jag mig de 5 metrarna upp ur det 34-gradiga vattnet och kyler av mig under kallduschen. Direkt efter gympan varannan vecka så åker jag till kursen i intuitiv målning för Alina. Då gäller det att vara pigg. Idag hade hon bestämt att vi skulle måla efter linjer. Linjer kan ju se olika ut och vi målade dem med krita först. Sedan fyllde vi på med färg. Det var den andra målarträffen idag. Jag hoppas att jag kommit fram till något alldeles speciellt efter den sjunde och sista gången den 8 december, för än så länge känns det som ett idogt trevande. Vad tycker ni? Kan det bli nå´t?

Dahlai Lama

eller kanske den här kan vá nå´t

Vad kom först

Till nästa gång skall vi fundera över mörkt och ljust, vad som är mörkt och ljust för mig. Jag får kolla in Lars Lerins verk. Där finns gott om ljus och där finns också mörkret, som behövs för att framhäva ljuset. Spännande blir det.

Under det senaste året har jag varit på jakt efter hjälpmedel för min dåliga gång. Det funkar inte med en rullstol som jag inte kan klara av att manövrera själv och jag mår inte bra av att vara kolli. När vi går på promenad vill jag vara med i diskussionen och det går inte när alla går där bakom (för de går alltid bredvid den som kör rullstolen). Jag har diskuterat med min arbetsterapeut om el på hjulen och det låter bra, men jag tycker att jag sitter alldeles för lågt ner. Därför har jag tittat på lite andra modeller

Blimo hjälpmedelwww.blomo.se

Kan jag få in den i mitt bagage tro? Det är ett villkor eftersom jag skall använda den när jag är i stan och handlar, när jag går i trädgårdsföreningen eller gör nåt annat kul på stan.
Det skall finnas någon slags batterier som heter Jelbatterier och med dem skall man kunna få med elmoppen på flyget, säger Blimo-försäljaren. Det låter jättebra för då kan jag ha med den på våra semesterresor utomlands. Vad tycker ni andra?

Idag har jag varit på Qigong för tredje gången. Vi kör fortfarande med tranan. Jag hade aldrig kunnat drömma om att Qigong skulle kunna vara så krävande. Det är det med att stå i närmare en timma. Det är för länge för mina ben. Men det är också alla rörelserna som tränar balansen och som kräver koncentration på högsta nivå. Rörelserna är otroligt fantastiskt jättebra för balansen. De verkar så enkla. Jag skall berätta om ett par rörelser:
1) ”Den ösande tranan”:
-stå med hälarna ihop, böj dig framåt som om du öser vatten från golvet – andas ut
-res dig upp och för armarna i en cirkel/spiralliknande rörelse inifrån och ut och upp över huvudet och lyft väster knä – andas in
-sänk armarna sidledes med handflatorna nedåt – andas ut
-upprepa
Det är stärkande för njurarna och balansen.

Den ösande tranan

2) här kommer nästa ex. ”Den gående tranan sträcker ut sina vingar till sidan”
– stå med hälarna ihop
– tag ett steg framåt med vänster ben, lyft armarna framför kroppen, handflatorna nedåt – andas in
– för över vikten på vänster ven och för armarna till sidan av kroppen med handflatorna framåt – fortsätt att andas in
– skifta vikten till bakre benet samtidigt som du för armarna framför kroppen med handflatorna mot varandra – andas ut
– återvänd till utgångsläget och för armarna bakom kroppen med handflatorna vinklade uppåt – fortsätt att andas ut
– upprepa med höger ben
Denna rörelse öppnar bröstkorgen, hitta lättheten och rytmen

Den gående tranan sträcker ut sina vingar till sidan

Jag måste nog träna mycket innan jag uppnår någon lätthet och rytm. Jag känner mig som ett ras efter en stund och nu i skrivande stund tycker jag inte jag har återhämtat mig ännu. PUH, det är lång väg att vandra känner jag.

Regissören Hans Sjöberg hade kallat till workshop. Marie och jag var de enda gamla bekanta från min tidigare skådisvärld

Hans och Marie

och så var där 6 nya ansikten. Idag har vi kört igång. Hela gänget samlat för att spela teater. Hans har förberett med textremsor. Det är helt fantastiskt vad man kan göra med ord som inte stämmer med handlingen eller med handling där man i ena fallet är den svaga och i andra fallet den starka. Hans ger oss ramar och vi fyller i med detaljer. Helt improviserat. Det är fantastiskt intressant att se vad alla kan leva sig in i roller. De flesta helt utan tidigare erfarenhet. Det är ett svårt jobb och krävande. Jag känner mig riktigt trött och gäspig när det är slut efter fyra timmar med ett kort avbrott med kaffe och kanelbulle. Men nöjd och glad över att återigen få vara med om en sådan rolig grej i livet. Till våren är det premiär.
—————————–
Jag måste lägga in mailet som jag fått från Hans, som gjorde mig så glad:
Hej, tack för igår, det var en bra workshop.
När vi var nere på puben efteråt var det flera som berömde dig och Marie för er avslutande scen om systrarna. Jag håller med. Den hade allvar och värme och var välspelad. Bra gjort! Vi ses och hörs snart/Hans
——————
Mitt svar till Hans var:
Tack. Så jättekul att ni tyckte så. Jag kände själv att det var riktigt bra. Det var nästan så vi hade tårarna i ögonen när vi kramades. Det kändes häftigt. Hans, tusen tack för allt trevligt jag får delta i. Må så gott/BM

Marie och jag spelar systrarna med två tidigare gruppers sceneri som underlag. Görhäftigt!

Det har varit en omtumlande vecka. Det har pendlat från hummerkalas till sömnbrist. Jag skall försöka berätta. Det var tur att jag inte gick in och skrev på min hemsida igår. Jag var som ett ras efter den nattsömnen. Idag är jag pigg som en mört efter en hel natts sömn, så nu kan jag skriva igen.
Jag var hos sjukgymnasten Erik Kristersson, som jag blivit ordinerad av dr Marcus Axelsson för mina gångsvårigheter. Han ville veta allt om mina vardagsbehov, jag fick visa hur min balans såg ut och hur jag gick. Han vände och vred på mig för att komma fram till hur min kropp funkade. Han tyckte jag gick bra och att jag inte hade särskilt mycket nervryckningar. Gissa om jag tänkt på det efteråt. Han skulle vara med mig på nätterna när jag drar benen nästan upp över huvudet eller när jag står i mörkret som ett ras och trampar på min cross-trainer för att få slut på nervryckningarna. Då skulle han kunna komma och trösta. Hans uttalande gav ingen tröst. Jag känner mig bara besviken. Men han skrev ut ett medicinskt underlag till ortopeden  med förslag på Dorsalskena PP vänster fot. Snart får ni se hur den kommer att se ut. Han skriver att ”den skall underlätta gång, lyfta vänster fot vid framföring av ben samt stabilisera något fotled”. Jag hoppas att den skall ta bort det onda i nacken, som jag får för att jag måste lyfta benet högt, när jag går, för att inte slå i foten som hänger ner. Den haltande gången gör att det blir snedbelastning och det sätter sig i nacken.
Efter besöket hos Erik åkte jag vidare till akupunktören. Det var andra gången hos akupunktören. Jag berättade att spasticiteten inte avtagit. Hon underströk återigen att det var viktigt med värme för nervtrådarna och bad mig ta på varma sockor om nätterna. Jag betalade femhundringen och fick en ny tid om 1½ vecka.
Dagen efter var jag på hummerkalas och med vin i kroppen är det inga problem att sova. Tyvärr har det besvärligare följder om det blir till en vana, inte minst ekonomiskt. Hummer är ju ingen lågprisvara precis och vinet för ju också med sig kostnader för taxi. Men min svåger fiskar hummer och bilen fick stå till nästa dag.
Vi hade besök av en indier i några dagar. Vi diskuterade aurveda, healing och vegetarisk kost. Han är Görans kollega men jag tog chansen att få veta hans åsikter. Som uppväxt i Indien vet han en hel del om sådant där. Det får nog bli en vecka aurveda i Indien. Vi bjöd honom på bohuslänsk fiskgryta på akvarellmuseet i Skärhamn och såg en mexikansk konstutställning. En guide informerade oss om konstnärerna. Hon berättade att en av konstnärerna hade sagt att bilden är inte det viktigaste, det är tanken bakom som är det viktiga. Det tog jag fasta på, jag som inte är bra på att måla saker så som de ser ut i verkligheten. En hatt kan bli en gubbe och en kjol en kvinna eller kanske inte ens så målande när det passar. Då vet bara jag vad det är för tanke bakom. Så skall jag tänka nu på min målarkurs i intuitiv målning.
När jag kom hem från Vejbystrand var jag i full gång med att fixa. Det blev Qigong, akupunktur, målarkurs och så bröderna Tranberg(www.tranberg.net). De jobbar med  ett helhetstänkande eller den s.k holistiska medicinen. Grunden för deras arbete är att finna samspelet i kroppen som påverkas på olika sätt av smärt- och sjukdomstillstånd.
Jag fick ligga på rygg på en brits. Han lade händerna under huvudet en stund och tryckte jättelite mot nedre skalpbenet, sedan lade han händerna under ryggslutet och sist höll han i vänsterbenet och knäet. Nerverna i benet började lite smått att röra på sig och jag förväntade mig att spasticiteten skulle starta. Men den avtog efter några få minuter. Jag blev jätteförvånad och berättade det för honom. Då talade han om att han känt aktiviteten i musklerna komma och gå. Efter det bestämde han sig för att han skulle kunna hjälpa mig att bli av med nervryckningarna. Jag betalade mina 800:- och fick en ny tid om fyra veckor. Jag fick också veta att jag nog kommer att känna mig trött efter behandlingen. Behandlingen tyckte jag liknade den där healingen, som indiern talade om. Spännande, eller hur?
Efter ”handpåläggningen” gick jag på Qigong. Oh, det var så jättejobbigt. Jag var tvungen efter en stund att sätta mig ner. Var det tröttheten, som Tranberg talat om eller var Qigongen så jobbig? Jag vet inte. Svaret får jag nästa tisdag då jag skall på Qigong för tredje gången. Vi lärde oss Tranans rörelser stående. Eftersom jag har alltid har svårt för att stå så länge så kan det vara Qigongen som tog musten ur mig. Rörelserna var svåra eftersom de kräver bra balans. Men det är ju främst för min dåliga balans som jag är där. Jag hoppas verkligen att jag klarar att fortsätta. Jag skall träna lite här hemma -hoppas jag.
Ja, och så har jag naturligtvis filmredigerat. Jag håller på att förminska till ca 3 minuter en 2-timmarsvideo filmad under en resa till Sydamerika och Antarctis. Det tar tid. Att välja bort är svårt. En hel del är känslomässigt förankrat och kanske inget som är viktigt i en 3-minutersfilm i bloggen. Den kommer nog ut i nästa vecka. Jag hoppas att ni tittar på mina filmer? Gå in under Videobloggar i menyen på förstasidan!
Ja, jag lär nog återkomma om det där med dålig nattsömn. Förra natten var bedrövlig. Jag var uppe och trampade på cross-trainern FYRA gånger mellan halv två och fem. När Göran frågade om jag sovit gott var det inte någon drömhustrus leende ansikte han mötte precis. Jag lyckades ta mig till bilen med baddräkt och handduk och vidare till vattengympan. Jag visste att jag skulle få tillbaka det goda humöret efter träningen.
I natt har jag sovit med långkalsonger och tjocka sockor på. Gissa om jag blev lycklig när jag vaknade klockan tio i sex på morgonen, helt utsövd. Det händer så gott som aldrig att jag sover i så många timmar i sträck, utan att bli väckt av nervryckningar under en natt. Kinesiskan, som ger mig akupunktur hade rätt. Värme är viktigt för att lugna ner nerverna. Det där med bra sömn är en stor lycka. Min kamp mot spasticitet och en god nattsömn går vidare.